Medan sålunda svenska parnassen riktades med odödliga snilleverk, medan sång, konst och vetenskap i ädel täflan räckte hvarandra handen att öfverstråla det gamla Manhem med en gloria, skönare än glansen af dess krigsära, blef dock sjelfva språkets studium försummadt. Häruti har vår tid snarare gått tillbaka än framåt, och vid jemförelse med en Rudbecks, Stjernhjelms och Ihres tidehvarf, vid en blick på våra grannars litteratur, nödgas vi tillstå, att i denna gren hos oss rådt en nästan fullkomlig stillhet, som först på sednare tider börjat vika för en mera lifvad forskningshåg. Väl har Svenska Akademien, denna landets vittra areopag, utgifvit en Svensk Språklära, som klart, bestämdt, och på ett i allmänhet tillfredsställande sätt, om än i vissa fall nog knapphändigt, löst sin uppgift; väl hafva flere enskilte lärde med förtjenstfullt nit och till en del utmärkt framgång arbetat i samma riktning; men inga mera omfattande, djupgående forskningar, åsyftande att i hela dess vidd utreda sambandet emellan språkets nutid och forntid, hafva försports [*) Ett ganska märkligt och betydande undantag ifrån detta allmänna omdöme för "Svenska språkets lagar, Kritisk Afhandling" af J. E. Rydqvist, hvaraf 1:a Delen just i dessa dagar lämnat pressen.]; och hvad som är ännu märkvärdigare - ett folk, som i nästan alla bildningens riktningar höjt sig till jemnbredd med jordens mest hyfsade nationer, saknar ännu en ordbok öfver sitt eget språk, något som de flesta Europas folkstammar äga, till och med de ofria. Sahlstedts bekanta lexikon, som, författadt på konglig befallning, utgafs år 1775, kan härvid icke komma i betraktande, enär ordförklaringarne endast äro gifna på latin, hvarföre nästan blott studerade personer kunna draga nytta af detta arbete; likväl ägde det den stora förtjensten att lemna den första något när fullständiga ordförteckning öfver srpåket; ty det enda, man i den vägen dittills ägt, inskränkte sig, oberäknadt den ofullkomliga svenska ordbok, som H. Spegel år 1712 hade utgifvit, till några korta latinska och svenska glossarier.
När Gustaf III stiftade Sv. Akademien, var det icke allenast i afsigt att dymedelst uppmuntra och belöna fäderneslandets vittra snillen; han ville äfven genom denna samling af landets yppersta vitterhetsidkare framkalla ett arbete, som för svenska språket skulle blifva, hvad franska akademiens berömda lexikon var för det fransyska. Öfver 60 år äro sedan dess förflutna, och ännu lärer föga hopp förefinnas att snart få se det efterlängtade verket fullbordadt. Mången har bittert klandradt denna långsamhet; men, då man besinnar vigten af ett så grannlaga uppdrag; då man besinnar, huru lång tid utarbetandet af franska akademiens ordbok fordrade; då man ytterligare besinnar de allt högre stegrade anspråken på ett sådant arbete af rikets högsta vitterhetsnämd, jemte svårigheten att vinna enhet i plan och utförande, att sammanjemka så många skiljaktiga meningar till ett fullt systematiskt, sjelföfverstämmande och i alla afseenden likartadt helt, synes det vara mer än rättvisa att erkänna obefogenheten af detta klander. Snarare torde man äga skäl att lyckönska nationen till dröjsmålet, ty den skulle vara föga belåten med att i förtid erhålla ett arbete, som blott i någon mån motsvarat dess billiga förväntan, hvaremot den nu med skäl, kan emotse en oförgänglig nationel minnesvård, värdig vår tid, värdig svenska folket, och framför allt värdig de många fräjdade snillen, som deråt lånat sina namn.
Det länge insedda, allmänt erkända behofvet har dock äfven framkallat två försök, som här icke böra med tystnad förbigås. Hr K. E. Kindblad utgaf år 1840 början af en "Ordbok öfver svenska språket," ett arbete, tilltaget i ganska stor skala, ja allt för stor att kunna lyckas, helst i det torftiga Sverige. Man gjorde rättvisa åt författarens varma nit för saken, hans osparda flit och fosterländska syfte, men allmänheten ryggade tillbaka för en vidlyftighet, som hotade med alltför långvarig väntan och penninguppoffring. I en ordbok vill man ej se lärda afhandlingar, och i en tid, som lefver mest för dagen, skyr man invisningar på en fjerran liggande framtid. Detta försök afstannade således redan med tredje häftet, sedan det ej hunnit längre än till ordet Afhackning -- Kort derefter, år 1842, utkom första häftet af Ordbok öfver Svenska Språket i dess närvarande skick, af C. J. L. Almqvist. Oaktadt den fräjdade författarens snille och skarpsinnighet icke heller här förneka sig, måste man likväl beklaga, att äfven detta företag synes af allmänheten icke blifvit omfattadt med tillräcklig välvilja, ty, sedan andra häftet år 1844 utkom, har ingen vidare fortsättning afhörts. Förmodligen var det äfven här den i vissa hänseenden allt för vidt utsträckta planen, som motverkade framgången, ty icke bör man antaga, att svenska allmänheten, hvilken så ofta visat prof på fosterländska tankesätt, och äfven nu på sednare tiden med sin uppmuntrande hyllest understödt litterära verk af icke obetydlig omfattning, skulle eljest med likgiltighet åsett bemödanden af så stor vigt för landets språk och nationens almmänna bildning.
Då Förf. nu djerfves framträda för allmänheten med ett tredje försök, gör han det ingalunda i den förmätna afsigt att vilja gå Sv. Akademien i förväg, icke med anspråk på att vilja lemna ett verk, som i fullständighet, noggrannhet och forskning skulle kunna motsvara allas förväntan; han anser sig derföre böra öppet förklara, att han blott i det väsendtligaste åsyftar att afhjelpa bristen af en svensk ordbok, att innevarande arbete är ämnadt till tjenst för svenska folket, icke för de lärde. Det har varit hans syfte, att med det af Sv. Akademien uppställda system för ögonen införa stadga och reda i rättskrifningen, att bibringa klart begrepp om de allmänna ordens betydelser, att antyda rätta sättet för deras begagnande, med ett ord att upptaga allt det hufvudsakliga, som i och för ett språkriktigt och vårdatdt skrifsätt kan vara af näden att veta, således att blott uppdraga grundlinierna för ett arbete, sådant som den egentlige språkforskaren äskar. Om han härutinnan i någon mån lyckas, skall han anse sin möda tillräckligt belönad.
En kort framställning af ordbokens plan skall utvisa de gränser, inom hvilka Förf. ansett lämpligt att inskränka sig.
Desssförinnan torde dock några ord om språkets genomgångna skiften, ifrån äldsta till närvarande tid, vara på sitt ställe.
Att efter bästa förmåga fylla de kännbaraste bristerna af en svensk ordbok, har såsom förut nämdt är, varit Författarens afsigt. Man vänte således icke att här finna den allt genomgående fullständighet, som vår tid fordrar, men hvarpå man ännu har så få exempel, till och med för de mest uppodlade bland Europas språk. Deremot skall det blifva Förf:s ifrigaste bemödande att lemna allt det hufvudsakliga och väsendtliga i så fullständigt skick, som skäligtvis kan begäras.
Följande bestämmelser skola närmare angifva de gränser, inom hvilka Förf. ansett nödigt att inskränka sig.
1)
a) Alla sådana ord, som tillhöra det allmänna tal- och skriftspråket, hvart
och ett på sitt ställe i den alfabetiska ordningsföljden. Härvid anmärkes
blott, att af sammansatta ord endast de upptagas, som hafva någon särskilt,
efen bemärkelse, hvilken icke nödvändigt följder af betydelsen hos de enkla
ord, som bilda sammansättningen. Till ledning för rättskrifningen finnas
likväl sådana sammansatta ord till större delen anförda under huvudordet,
men utan vidfogad förklaring, och betecknade med förkorningstecknet
Ss. Beträffande verbalier på ande och ing, se längre
ned.
b) Allmännare konst-, vetenskaps- och handtverksord. Att upptaga alla sådana är för närvarande, då man ännu äger så få special-ordböcker, nästan omöjligt och torde endast genom en förening av krafter vara verkställbart. Det rättaste torde vara att, sedan den egentliga ordboken blifvit fullbordad, sammanfatta alla dylika ord, som uteslutande tillhöra något visst yrke, någon viss kunskapsart, således alla dem, som icke kunna föras till det allmänna språket, i ett särskilt supplement, utarbetadt i öfverensstämmelse med hufvudverket. Allmänheten ägde då fördelen att efter behof kunna förskaffa sig det ena eller det andra, utan den för mången alltför kännbara kostnad, som icke kunna undvikas, om allt sammanfördes i ett enda verk.
c) Utländska ord, som blifvit eller äro på väg att blifva med språket införlifvade. Mången torde tycka, att dessa, såsom uppspirade på främmande grund, borde helt och hållet uteslutas. Detta kan synas hafva något skäl för sig. Men, ville en ordboksskrifvare följa denna grundsats, skulle han ej sällan nödgas afstympa en god del af ordförrådet. Detta gäller om svenska språket ej mindre än om de flesta nyare, t. ex. det fransyska, engelska, tyska m. fl. En högst betydlig del af de ord, som numera allmänt gälla för fullkomligt inhemska, äro dock ursprungligen af främmande upprinnelse, såsom t.ex. altare, regel, tafla, predika, skrifva, hvilka alla äro inkomna från latinet, andakt, anblick, ansigte, behörig, gehör, anföra, erfara, vilkor, m. fl., lånade från tyskan. Man torde invända, att blott sådana utländska ord, hvilka kunna ersättas med fullt liktydiga svenska, borde förbigås, och detta vore utan tvifvel i sig sjelft det riktigaste. Men härvid möter den svårigheten, att skriftspråket för närvarande är alldeles öfversvämmadt af dylika främmande ord, att de nyttjas fullt ut lika mycket, om icke mer än de svenska motsvariga, och att allmänheten, hvars gagn och beqvämlighet i främsta rummet böra afses, vore föga belåten med en ordbok, som icke upptoge och förklarade äfven sådana, ty onekligen skulle derigenom arbetets nytta icke i ringa grad förminskas. Man har således funnit lämpligast, att här upptaga alla i svensk skrift begagnade utländska ord, så vidt bruket af dem kan kallas allmänt och icke härrör blott ifrån enskilda hugskott. De, för hvilka svenska liktydiga finnas, äro dock anförda utan någon egentlig ordförklaring, endast med hänvisning till eller angifvande af de motsvarande svenska orden. När sådana icke finnas, är alltid fullständig ordförklaring gifven, stundom med bifogadt förslag till något nytt svenskt ord, som Förf:n ansett lämpligt att sätta i stället för det utländska, och utber han sig för denna frihet allmänhetens benägna öfverseende, lemnande till en upplystare smak att efter behag antaga eller förkasta dem, samt öfvertygad, att den goda afsigten skall i allmänna omdömet skyla, hvad häri kan vara mindre lyckadt.
d) Sådana landskapsord, som någon gång användas i det allmänna skriftspråket. Många ad dessa äro ganska uttrycksfulla och i hög grad egnade att gifva stilen saft och färg. 2) Hvad rättskrifningen beträffar, har Svenska Akademiens stafningssätt blifvit följdt, endast med högst få undantag i de fall, då allmänna bruket förklarat sig för ett afvikande skrifsätt. Skiljaktigheten är då anmärkt i särskilt bifogade noter, med anförande af skälen för det i ordboken antagna afvikande stafningssättet. När allmänna bruket är deladt i afseende på ett ords olika skrifsätt, anföras dessa jemte hvarandra i början af artikeln, hvarefter likaledes i en särskilt not de grunder uppgiftvas i stöd af hvilka ettdera synes böra tilldömas företrädet. Skiljaktigheter, som afvika från allmänna bruket, äro i slutet af hvarje artikel inom parentestecken [ ] anförda. 3) Uttalet betecknas endast i de fall, då det går ifrån allmänna reglor, eller när två ord med lika skrifsätt hafva olika tonvigt, t. ex. áxel och àxel, eller för utländska ord, hvilkas betoning icke är likstämmig med den i svenska språket öfver huvud gällande. Språkljuden utmärkas dervid alltid med sina egentligast motsvarande ljudtecken, och dubbelt konsonantljud betecknas alltid med dubbla konsonanter. Tonstafvelsen i ett ord angifves, för den lägre tonen, med tontecknet gravis (`), t. ex. àxel (hvaromkring något vrider sig); för den högre, med tontecknet acutus (´), t. ex. áxel (skuldra). När ett ord finnas två tonstafvelser, betecknas båda, t. ex. förbud (fögravis;rbúd) till skilnad ifrån förbud (förbúd).
4) I afseende på ordens grammatiska bestämningar bör anmärkas, att det i Svenska Akademiens språklära antagna böjningssätt här utan undantag tjenat till efterföljd. I enlighet härmed beteckna de näst efter hufvudorden utsatta siffrorna deklinations- eller konjugationsnummern. Alla oregelbundenheter angifvas särskilt.
Till tjenst för dem, som begagna ordboken, torde en kort framställning af nyss omnämnde böjningssystem här vara af nöden.
Substantiven hafva fem olika böjningssätt eller deklinationer:
Första deklinationen ändas ändas i pluralis på or, t. ex. tafla, taflor.
Den andra på ar, t. ex. herre, herrar.
Den tredje på er, t. ex. last, laster.
Den fjerde på n eller en: t. ex. nöje, nöjen.
Den femte lika med singularis, t. ex. lärare, haf.
Adjektivernas böjningssätt är tvåfaldigt:
Det första innefattar alla adjektiver med två ändelser, den ena för maskulin och feminin, den andra för neutrum, t. ex. god,
godt. Detta böjningssätt betecknas med siffran 2.
Till det andra höra alla adjektiver med blott en ändelse för alla genera, t. ex. allena, främmande, lätt, och betecknas detta
böjningssätt med siffran 1.
Verberna hafva tre olika böjningssätt eller konjugationer:
Första konjugationen ändas i supinum på ar, t. ex. talat, älskat.
Den andra på t efter konsonant, t. ex. talat, älskat.
Den tredje på it, t. ex. vunnit, tagit.
För öfrigt bör nämnas, att i öfverensstämmelse med flera språkkännare, bland anda den böreömde Rask, för flera substantiver antagits ett genus sommune (tvekön), d. v. s. på en gång både maskulin och feminin, i ordboken betecknas med c. Att sådan till ett betydligt antal finnes i språket, lärer icke kunna bestridas, och detta förhållande framträder helt uppenbart i dagligt tal, i det vi aldrig utmärka sådana substantiver med det personella han, hon, utan alltid med det demonstrativa den. Häruti ligger på en gång en ovisshet och ett dunkelt erkännande af tvekönets tillvaro i ordet.
5) Efter ordets grammatiska bestämning följa dess särskilta bemärkelser, uppställda i en viss med siffror betecknad ordning, från den ursprungliga och de närmast derifrån afledda och till de addlägsnare, figurliga och mer enskilta, t. ex. sådana som tillhöra det vetenskapliga, handtberks-, konst-språket o. s. v. Det torde icke behöfva sägas, huru många och stora svårigheter vid denna uppställning möta; de äro för alla språkkunniga bekanta. Om Förf. stundom häruti misstagit sig, torde han således våga hoppas ett benäget öfverseende.
6) För hvarje bemärkelse gifves särskilt definition eller förklaring, utom i de fall, då bemärkelsen fullkomligt sammanfaller med den af ett annat ord, d. v. s. är dermed liktydig. Endast då gifves förklaringen genom detta ord eller hänvisning dertill, alltid med noggrant iakttagande, att förklaringen på det ena eller andra stället är lemnad. Att i stället för definition hänvisa till synonymer är en äfven af utmärkta ordboksförfattare mycket begagnad och ganska beqväm metod, men som dock synes icke böra godkännas, emedan den ofta kan leda till svåra förvillelser. Ingenting är i ett lexikaliskt arbete öfver sjelfva språket vigtigare än ordförklaringen. Det är, så att säga, ordets själ, som derigenom åskådliggöres. Förklaringen måste derföre vara så fullt motsvarigt begreppet, att man kan säga "detta är detta", att det ena kan i alla fall och händelser sättas i stället för det andra. Således, om man förklarar ett ord med ett annat, måste de båda i begreppet vara identiska, d. v. s. helt och hållet, liktydiga. Men af dylika i egentlig mening liktydiga ord finnas i språket endast få. Att året gifva förklaringen med så kallade synonymer eller sådanan liktydiga ord, hvilka icke äro det i verkligheten, är påtagligen missledande. Man får då icke den rätta, sannskyldiga betydelsen, utan blott en, som ligger på sidan, en som väl öfverensstämmer i slägtbegreppet, men ej i artbegreppet, om man så får uttrycka sig. Kommer då dertill, såsom ej sällan händer, att dessa hänvisningar gå korsvis, fram och tillbaka, från ena ordet till det andra, så inses lätt, att upplysningen om ordens rätta mening blir egentligen lika med noll, och att det ej är stort bättre än ett gyckel.
I synnerhet företer sig mycken svårighet, då man vill definiera vissa grundbegrepp, hvilka äro så införlifvade med hvars och ens föreställning, att all förklaring synes vara onödig, om ej rent af löjlig. En hvar tycker sig t. ex. veta, hvad det är att gå. Med detta vetande är i grunden blott dunkelt, oredigt, sväfvande; det grundar sig blott på erfarenhet, ej på en klar och lefvande föreställning i tankan. Härom kan man lätt öfvertyga sig, i fall man frågar någon, som icke är van att tänka logiskt, om betydelsen av nyssnämde ord. Han skall i början skratta åt en i hans tycke så enfaldig fråga, eller kanske till och med finna sig stött deraf. Men, om han försöker besvara den, skall han snart nödgas erkänna, att det icke är så lätt, som han inbillat sig. Han skall efter något besinnande tillgripa den lätta, närmast till hands liggande utvägen att gifva förklaringen med de till begreppen närbeslägtade orden: vandra, skrida, fortskrida, o. s. v., hvilka dock alla uttrycka en skiftning ad det allmänna begreppet gå och således ingalunda hafva samma betydelse. Möjligen skall han sedan bjuda till att gifva en ordentlig definition, t. ex. flytta sig ifrån ett ställe till ett annat, men detta gör man äfven, då man rider, åker, seglar, o. s. v.; eller flytta sig med benen från ett ställe till ett annat, men detta faller äfven in med begreppet af dansa, hoppa, springa; vidare fortskaffa sig med benen, hvilket likaledes sammanfaller med betydelsen af springa. Först efter många misslyckade försök skall han kanske lyckas trefva sig fram till det rätta, det fullt motsvarande; men i de flesta fall skall han snart tröttna och erkänna sin oförmåga.