Till

Hans Majestät

Konung

Oscar II.

----------------

Stormägtigaste, Allernådigste Konung!

Ett halft århundrade har förlidit sedan jag, jämte min sex år där­efter hädangångne medarbetare, hade nåden att i Eders Kongl. Maj:ts Höge Stammfaders händer öfverlemna första bandet af detta verk. Vi hade med så mycket större dristighet vågat med Hans Maj:ts höga namn pryda förstlingen af vårt arbete, som vi voro därtill uppmun­trade genom det lifliga interesse som Konung Carl Johan genast visade då Hans Maj:t genom sin Herr Son, Hans Kongl. Höghet dåvarande kronprinsen, blef underrättad därom, att en för saken nitälskande man var betänkt på att genom enskilda personers förenade bidrag föra det möjligt för två därtill skicklige unge män att företaga utgifvan­det af en ny, med omsorg och förstånd utarbetad edition af fädernes­landets gamla lagar. Den snillrike Konungen, hvars skarpa blick sakens vigt icke underföll, täcktes vid framställningen härom genast utra att detta var en sak, som genom Regeringens föranstaltande måste utföras, och att Justitie-Statsministern borde till Kongl. Maj:t inkom­ma med underdåningt förslag härom. Detta skedde, och de utsedde utgifvarna blefvo om sommaren 1822 satte i tillfälle att börja det arbete som, efter min medarbetares år 1833 timmade död ef mig en­sam utfördt, nu blifvit fullbordat. Det var emedlertid Konung Carl Johan, som genom sitt upplysta nit lade grunden till det verk, som omöjligen hade kunnat genom enskildt föranstaltande bringas till ut­förande och fullbordan. Arbetets snart sagdt omätliga vidd, så det om det skulle blifva till verkligt gagn, kunde väl icke annat än väcka farhågor, äfven i betraktande af de kostnader för staten, som arbe­tets fortfarande i många år skulle komma att medföra; men utgif­varne kunde dock inför Hans Maj:t i underdånighet förklara att de, i afseende på arbetets fortgång med tillförsigt vågade hoppas allt hvad på Hans Maj:ts Nådiga försorg ankomme. Detta hopp har icke häller, efter de flera gånger i den senaste tiden inträffade sorgliga skiften, svikit under Konung Carl Johans Höge Ättlingar och Efter­trädare, till dess att nu den dag har kommit, då jag får i djupaste underdåninghet inför Eders Maj:ts thron framlägga sista stycket af det verk, som jag från början icke hade ansett möjligt att någonsin få se fullbordadt. Då jag härvid får frambära uttrycken af min dju­pa tacksamhet för den omvårdnad, hvarmed fyra Sveriges Konungar omfattat denna fosterländska angelägenhet, vågar jag vara förvis­sad därom, att Eders Maj:t funnit mig hafva ådagalagt min un­derdåniga tacksamhet på det sätt jag framför allt bort göra det, då jag ej af lystnad efter fåfäng ära, utan drifven af mitt samvetes röst, under den åt mig anförtrodda syslas skötande har bemödadt mig möj&ligt, fullgöra hvad jag varit pligtig att göra.

Med djupaste undersåtliga vördnad, trohet och nit framhärdar

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts


underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåte
C. J. Schlyter.