STOCKHOLM
Tryckt år 1743.
och Insula Ascensionis. 3 4. Cap. Om ön Helena, och
des underliga värkan. 5
5. Cap. Om yttersta udden på
Africa, och et mycket
skamlöst folk, som der
vistas. 7 6. Cap. Om en strid emellan en
Valfisk och en Svärd
fisk. 9 7. Cap. Om Berget Cumba de
Tristan. 13
8. Cap. Om ön Mauritius. 13
9. Cap. Om ön Madagaskar el
ler St. Laurents. 14
10. Cap. Om ön Sokkotora. 17
11. Cap. Om Röda Hafvet. 18
12. Cap. Om en ö i Röda Haf
vet midt för Staden
Meka. 20
13. Cap. Om Rika Arabien. 22
14. Cap. Om Meka vid Streto
Babel Mandel. 24
15. Cap. Om Staden Aden. 27
deruti jag blef ståte
liga undfägnad. 30
19. Cap. Om Staden Ziden. 34
20. Cap. Om en ort, som kal
las Jamborg. 35
21. Cap. Om orten Zerzes. 36
22. Cap. Om Sinai Berg. 39
23. Cap. Beskrifning öfver Ber
gen Sinai och Horeb. 40 24. Cap. Om Horebs Berg. 45 25. Cap. Om Staden Taquem. 48 26. Cap. Om deras Bokstäfver
och Papper. 48 27. Cap. Om mindre Armenien. 49 28. Cap. Om Armenianernes
Gudsdyrkan. 50 29. Cap. Om Meden. 53 30. Cap. Om Partia eller Parten,
som nu kallas Arak. 54
31. Cap. Om Staden Ispahan. 56
32. Cap. Om Persiska Hofstaten. 57
33. Cap. Om Konungens Jägeri. 59
34. Cap. Om Persien eller Tar
sien 61 35. Cap. Om Staden Jessed. 64 36. Cap. Om tvänne små Städer
Korastan och Kurba
zatrihan. 66
Udian. 67
38. Cap. Om resan up åt Ber
get. 69 39. Cap. Om uphofvet til et
stygt framfarande. 73
40. Cap. Om Tu andra Berg. 74
41. Cap. Om nya Persepolis el
ler Sciras. 75
42. Cap. Om en stor Trägård. 78
43. Cap. Om Staden Lara. 79
44. Cap. Om den orten Stabba
ron, och Bezoar
stenen. 81 45. Cap. Om Staden Gammaron. 82 46. Cap. Om Landet Ormus,
och des härliga Pär
lefiske. 82 47. Cap. Om Staden Bassora. 86 48. Cap. Om Bagadat eller nya
Babylon. 87 49. Cap. Om Handtvärkarena,
och deras ordning. 91 50. Cap. Om Fulego eller det
gamla Babylons qvar
lefvor. 92
51. Cap. Om Staden Surate. 95
52. Cap. Om detta folkets dierf
het och öfverdåd. 96
53. Cap. Om deras stora afgu
dadyrkan. 98
Prestaskruder. 100
55. Cap. Om faselige stora Or
mar. 101
56. Cap. Om Diu, Dive och Da
man. 103 57. Cap. Om Vingula. 104 58. Cap. Om Staden Goa. 107 59. Cap. Om den stora ön
Ceylon. 107 60. Cap. Om deras Rättegånger. 109 61. Cap. Om tvänne Bönders
Rättegång. 111
62. Cap. Om denna öns frukt
samhet. 113 63. Cap. Om det förbudna
trädet i Paradiset. 114 64. Cap. Om kanél ock andra
sälsynta krydder. 115 65. Cap. Om Elefanter, och
huru de fångas. 117
66. Cap. Om Apor och Babia
ner. 120 67. Cap. Om Bufflar och andra
diur. 122 68. Cap. Om Kobrakapel, den
giftigaste Ormen. 124 69. Cap. Om åtskilliga slags
Ormar. 126
70. Cap. Om den fromma Ka
meleonten. 127
Bärare. 128
72.Cap. Om Pärlefiskeri. 130
73. Cap. Om de Maldiviska öjar. 131
74. Cap. Om Capo de Camerin. 132
75. Cap. Om Städerna Negepa
tan, Tegnepatan,
Trankebar och Slot
tet St. Joris. 134
76. Cap. Om Staden Narsinga
patan, ock huru de
brände up sin Furstes
döda krop. 136
77. Cap. Om St. Tomas, Peli
katte, Masulipatan
och Bengala. 142 78. Cap. Om Konunparikena
Ava och Pegu. 144
79. Cap. Om ön Nicobaer. 144
80. Cap. Om Malaka eller Gyl
dene Chersonesus. 146 81. Cap. Om Sumatra den
mindre. 149
82. Cap. Om det väldiga Ko
nungariket Siam. 151 83. Cap. Om Jlia Formosa. 154 84. Cap. Om den ön Ajonam. 157 85. Cap. Om ön Tarnado. 157 86. Cap. Om et Sälsamt Folkslag,
hvilket utrotas såsom
en annan ohyra. 159
87. Cap. Om ön Amboina. 160
DE, som bo i Capo de Verde, kallas Caffers: et resligit folk, som ser grymt ut.
Desse samkade sig hopetals omkring oss, der
vi hemtade vatten. Alle voro väpnade med
pil och boga. De förde en stor hop boskap
och Citroner til oss, hvarföre de icke annat
ville hafva igen än jern, hälst knifvar: De gi
ngo spiller nakne: Och fast de voro hel svarte,
syntes likvist blå och röda strimor rundt om
deras krop, hvilka de ristat up med knifvar,
och sedan slagit färg deri, och låtit dem så se
dan gro ihop. Deras kvinnar veta af föga el
ler alsingen blygd. Tänk! en födde barn, då
vi alle stodo och sågo derpå, och ingen var
som hjelpte henne; ej eller tycktes hon gif
va sig det ringaste af någon sveda; utan, se
dan det efter en handvänning var bestält,
stod hon straxt up lika frisk, tog fostret på
armen, bar det til sjön och tvättade det.
Något derpå kom hon tilbaka med fostret på
ryggen bundet, och bar en hop citroner
med sig uti en korg, som var flätad af grö
na blad.
Ibland andra, som då hälsade på oss, var
en mycket reslig ung man, som hade sin bo
dad med en rem, på hvilken hängde sex
stora knifvar i en skida. Han talade god
Hollänska, sade sig varit uti Holland, sär
deles i Amsterdam, Rotterdam, Delfft, Hag
och annorstädes, och böd oss, med alf
varsamt tiltal, packa oss strax dädan, ty
de ledo oss icke på sit land. Jag blef här ej
varse någre odjur; kunde ei eller få veta,
hvad som var til fångs i landet, emedan jag
råkade ingen, som kunde tala med mig.
Det är likvist troligit, at der skulle gifvas
slemme och arge vildjur, efter de svept
sina barn uti korgar, som voro gjorde af
blad, och hängt dem up i träna.
NÅgre hållar, som heta Öpna Ögon, och
äro en hop Blind-klippor, ligga emellan
Capo de Verde och Capo de Bonne Esperance,
vid pass 60. mil til sjös. Alle sjömän äro
mycket rädde för dem och måste granneli
ga taga sig til vara, at de icke drifvas dit
af strömen, hälst ingen kan bärgas, som
en gång stannat derpå. Men när en är kom
at vara rädd före uti hela Etiopiska och
Österländiske hafvet.
Insula Ascensionis är en ö utan åboer,
vid pass 4. mil omkring. Här finnes ej an
nat, mellan stenarna och sanden, än en
stor myckenhet Skölpaddor och stora Fisk
måssar, som äro så litet skygge, at de låta
taga sig med händerna. Skölpaddorne äro
så store, at när vi stego 5. personer på en
sådan, geck hon med oss vart hon ville.
Vi samlade en stor hop deras ägg, hvilka
de grafvit neder i sanden, at solen skulle
värma dem ut. Desse ägg voro helt runde,
och hade en tunn hinna öfver sig, som
vindägg: äro mycket torra i sig sjelfva til
at äta, så at de måste stekas i olja sedan
de äro kokte. Skölpaddan hafver tu
hjertan, och hennes kött smakar ljufligit.
Hon kan lefva i 6. eller 7. vekors tid utan
mat, allenast hon får vatten, hvilket vi
sielfve pröfvade om bord, och hade af dem
vår dageliga kost. Om hon kommer på
ryggen, så kan hon ej vända sig, utan må
ste så ligga och svälta ihjäl.
ÖN S:t Helena, som håller 8. eller 9.
mil i runden, är en berg-full ort,
och kan synas på 30. mil i sjön, när det är
opljust. Hon har varit obod för 4 eller
5. år sedan, då et Ängelskt Nybygge sat sig
derneder, och kastade up tre skansar.
Jordmonen är af naturen myket fet och
bär ymnig frukt, när han aldrig så litet an
sas; såsom Kål, Sallad, Persilja, Morötter,
Pomponer, Meloner med mera, så at alt
der sås, växer straxt; Men sädet måste väl
omgärdas för vilda svin och Bockar, som
der drifva i stora hopar. Då Spaniorerne
fordom der legat, at taga frisk luft, och
vatten, hafva de planterat Pomerantz- Citro
ne- och Lemone-trä på bergen, hvilka alt
stilla bära frukt. Förr i verden kom in
gen dit och tog något til mats af öns frukt,
som icke planterade något annat igen,
hvilket kunde lända dem til gagns, som
kommo efter. Då var der ock en stor myc
kenhet af dessa vilda svin och bockar, som
då voro så spake, at de låto taga sig med
voro de så skygge för folket, at de, som
varit der tilförene, undrade fast mycket
deröfver. När vi kommo neder uti des lu
stiga skogar och dalar, emellan bergen,
blefvo vi varse en hop vilda hundar, som
der lupo och hade gjort en stor skada på
Creaturen, dem vi nyss talte om. Desse
hundar äro der planterade genom et skepp,
som lagt i land vid St. Helena at hemta
vatten, och då det gik bort derifrån, kom
det oförvarandes och i bråskan at lemna ef
ter sig en stor tik, som var full med valpar, den der sedermera ynglade, hvaraf
desse hundar icke allenast kommo at alstras,
utan Creaturen blefvo ock så skygge, efter
de dagligen ofredades af detta alde och skulle vara deras uppehälle.
Luften är der så sund, at mången,
som på skeppen legat redo för döden, kom
mit sig före och blifvit helbregda, så snart
han kommit dit i land och fåt litet ligga i
gräset. Där förgiks et Spanskt skepp, för
några år sedan: Folket blefvo väl bergade
på landet; men de kommo icke dädan för
än et år derefter. De hafva gifvit tilkänna,
som deras dagbok visar, at ingen af dem,
fast de voro 800. man starke, hade någon
långt mindre vetat af några andra krämpor
eller någon död, så länge de der varit. De
bygde ock up et litet Capell der på ön;
men Holländarne hafva sedermera rifvit
det neder.
På hela ön fins inge skadelige eller gif
tige djur, icke en gång en mygga eller fluga, som visa sig skenbarligen vid elden. Om
nätterna skrämes folket af spöken som göra
ingen skada. Det bästa rinnande vatten, som
en menniska sig någonsin må önska, faller af
des höga berg. Her finnes ock allahanda slags
Fisk, både små och stor, så at det ej kan
beskrifvas. Den fångas med litet omak,
uti stor myckenhet. Vi togo med en krök
ter spik, utan agn och metekrok så mycket,
at vi ej kunde salta alt. Ibland annat, fås
der et slags makril, som åstadkommer fros
sa och färgar hela kroppen röd som blod,
så snart en menniska äter honom; men det
går genast bort.
YTtersta Udden på Africa, som eljest
kallas Cap de bonne Esperance, lig
streket, uti Konungariket Monomotapa,
och är fasta landet. Des åboer äro lagom
store til växten; men derjemte så vilda och
grofve, at det aldrig kan utsägas. De gå
nakne, förutan det de hänga en räfrumpa
på kroppen, at skyla sin blygd med, qvin
norne hafva icke ens detta skjulet. De
äro rätt svarte; och fast än deras jordmon
är lätt at så och plantera uti, så bry de sig
ej om sådant. De sköta ej eller om någon
lära, öfverhet, styrelse, handel, handa
värk eller den ringaste näring; utan lefva som oskäliga djur, leta up as och an
nan oqvämlig föda, hälst rutna fiskar i sjö
stranden, dem de äta strax up. De hafva
hvarken hus eller kulor; Och fast de äga
mycken boskap, slakta de aldrig något kre
atur: utan när något dör af sig sjelft, äta de
det up med gårr och spårr. När någon
Kristen, som Holländare eller Ängelsman,
kommer dit, må han ei lossa något skott,
hvarken med bössa eller stycke, så framt
han vil hafva något godt af dem; ty när
det smäller, skynda de sig undan med sin
boskap up åt bergen, der ingen kan få igen
dem. Skulle en vilja köpa boskap af dem,
så kan den icke fås för penningar fast en
ville bjuda för dem så mycket guld eller silf
dre de få et stycke Tobak för henne, eller
så långt stycke grof mässings trå, som kon,
med rumpan och hela kroppen är lång til,
hvaraf de sedan göra sig ringar om armar
och ben. De tinga likvist förut derpå, at
få tilbaka tarmarna, dem de äta up råa,
så snart de fåt dem, och låtit gårret litet
löpa utur dem. Det de ej orka äta, binda de om sina armar och ben, til des de
blifva hungrige igen. När det blir alt, eller
de eljest ej hafva något att äta, löpa de kring
stranden, som tome hundar, och leta
Muslor, Ostron och död fisk. Utom alt
detta, så kommo de ock om bord til oss
med
Sködpaddor, för hvilka de ej annat ville
hafva igen än tobak.
JAg låg, år 1656, der på et Holländskt
skepp uti en vik, som heter Taffelbeyet,
i 3. vekors tid, ibland annat, som låt sig
se i sjön, var ock en strid, som yppades
emellan en Hval- och en Svärdfisk, uti
hade ristat up buken på hvalen, så at han
vräkte död til lands, och vardt, innan en
fjerdedels tima upäten af inbyggarena,
Hottentotter kallade, som genast samkades hopetals til honom. Hvalen var 35.
famnar lång; Men svärdfisken kunde vara
omtrent 9. eller 10. och ej öfver halfan
nan aln tjock vid pass. Denne senare är
trekantig och hafver 4. fänor mer än an
nan Fisk. Svärdet sitter på näsan och är en
god aln långt och en hand bredt, med
stora skarpa taggar, som vargtänder, på
båda sidor, hvarmed han smyger sig under
hvalen och ristar up buken på honom.
Detta folket är så snält at löpa, at de
kunna taga up en hjort på språnget: der
til med så viss händt, at de kunna råka på
flugan med en sten. De låta ej eller skrä
ma sig med någon värja; ty de kunna lö
pa undan den samma: Men med en pistol,
kan man skräma tusende, fast den ock vore
oladdad. Det säges, at desse Hottentotter
äta menniskor; men det är icke sant; ty
vi begrofvo der många döda, som väl fin
go ligga i fred för dem. När en qvinna
skal hålla sig til en man, så måste hon lå
ta hugga af sig den främsta leden på ven
om nätterna tilhopa öfver hundrade men
niskor af bägge könen, de der dansa kring
om en eld och klappa med händerna, til
at jaga bort grymma vildjur, som: lejon
och tigrar, hvilka gå her rätt tjokt. Der
är ock en stor myckenhet af Strutsar, som
inbyggarne veta at fånga rätt snält. Rhi
noceros eller Elefant-Mästaren, som är
Elefantens arf-fiende, finnes också på
denna orten, ock är et Kreatur af half an
nor alns högd omtrent och tre alnars längd,
skapad som en Elefant och bär et horn
på näsan, hvilket han slipar emot stenarna,
när han vil gå i kamp med Elefanten;
har en snabel, som en annan Elefant,
hvilken går under hornet. De som aldrig
set honom, enkannerligen målare, taga
fuller af honom med skölpar på ryggen
och öfver kroppen; men de fara vilse; ty
hans hud är icke allenast tjock och slät,
utan ligger var på annan, fåll på fåll, ifrån
hufvudet til rumpan, så at den starkaste karl
icke kan hugga igenom henne med någon
yxa, fast hon vore aldrig så vass. Alt
vad detta kreaturet är, duger til läke
dom, ända in til sjelfva dyngan. Jag såg
på Java, at hans blod såldes för en R:da
ler lodet. Hans färg är något mörkare än
askfärg.
Tu höga berg finnes på denna stora
udden, som synes på 8. eller 9. mil i sjön;
det ena heter Taffelberg, emedan det är
slatt och slätt som et bord: Det andra
Leyonberg, derföre at det liknar et Lejon,
til hufvud, rumpa, ben och klor, som lig
ger på buken och har på hufvudet en kro
na. Uti det berget eller den viken vi lå
go med skeppen, viste sig som oftast alla
handa sjö-djur, som sjö-kor och sjö-hästar.
De voro uti alt som andra kor och hästar,
utom det, at de hade inga hår, och föterne voro skapade som
gåse-fötter, hästarne hade mahn som andre hästar; men bak vore de som fiskar,
en sjö-ko kom uppå landet at beta, hvilken
våre slogo ihjäl. Här voro ock sjö-hundar,
sjö-kattor och mera; med et ord: det fin
nes icke något kreatur på landet, som icke
har sin liknelse i sjön. Här vankas ock
ymnigt fisk, särdeles när högt vatten är,
då han köres up i viken och ätes af
hvalen. Ibland händer, at när hvalfisken
går för högt up, och vattnet faller ut, fastnar han qvar, inbyggarena til byte. Det
är stor liknelse til god malm uti dessa ber
gen; men en kommer ingen väg dermed
för skog-lösa skul.
CUmba de Tristan är et ensamt berg i
sjön, derpå icke annat fants än en stor
myckenhet Fisk-Måsar, som icke voro
skygge för menniskor utan helt spake. Her
var ei eller något färskt vatten, hvarföre
det ock med skäl kallas Cumba de Tristan,
det är: ängslighets klippa.
DEnna Mauritii Ö het fordom Serne
och är vid pass 8 mil omkring, har
förr varit obod; men togs för många år
sedan in af Holländarena. Hon är alt lik
St. Helena, förutan at bergen äro her lägre,
eljest är hon mycket sund och frucktsam,
också på det bästa Ebenträ, som kan gifvas i verlden, utom största ymnighet på
hvarjehanda andra frukter, her finnes alt
för mycket svin och bockar, och ibland
annat, också en stor ymnighet skölpaddor.
De, som hugga ebenträ, taga dessa sköl
reda til sin mat af istret eller fetman, som
rinner utur den, och sleppa dem sedan,
tils någon tid derefter, då såret åter grodt
igen och så mycket ister samlas, som de
förut hade haft. Her fås ock amalegrise
och ambra, som vräkes i land af sjön och
ser ut som ko-dynga; mycket skämes bort
och ätes up af vild-svinen på landet. Her
trifvas inge skadelige djur, icke en gång en
fluga, mygga eller myra. Folket, som
der bor, säger: at de aldrig varit sjuke,
sedan de kommit på detta landet, om icke
så varit, at någon huggit sig eller fallit.
Således kan ingen lättinge, som för arbete
skul vil göra sig sjuk, här hafva någon
framgång. Fisk vankas her i stor myckenhet.
MAdagaskar eller St. Laurents Ö
ligger i Africa under Stenbockens
tecken, och hålles före vara så stor som
Ängland och Skottland ihop. Des inbyg
gare äro hel svarte och Mahometaner.
bröd, äta inbyggarne et slags rötter, dem
de kalla Patatas, hvilke smaka, när de äro
kokade, som palsternackor. Vi tordes
icke gå mycket långt ifrån stranden, at de
icke skulle stjäla bort folket för oss; eme
dan tvänne båtsmän, de der dristat gå nå
got långt up i landet, saknades; hvarföre
ock skepparen hölt om bord qvar dem af
inbyggarena, som voro på skeppet, til des
han feck veta, hvart våre tvänne båts
män tagit vägen. De, som snappat bort
dem, förde dem genast til Konungen i
landet, som hade sit säte uti Monotapan;
Men skepparen sände ut en af desse Caffers,
som voro på skeppet, til at kungöra, huru det stod til med hans medbröder, at
18. voro tagne til fånga för tvänne kristna.
När bodet kom til Konungen och talde
grant för honom om brödernas vilkor på
skeppet, blef han mycket vred och sände
genast bort til en annan Konung, som hölt
til öster på landet i Arpoat
honom, antingen han skulle hålla qvar des
sa tvänne kristna och gifva sina egna til
spillo, eller ej. Våre två sade oss detta, när
de kommo tilbaka. Efter som Fransoner
det, så hafva någre, som då voro hos nyss
nämde Konung, talt honom in, at de tvän
ne kristne kunde göra honom betre gagn,
än 30. eller 40. af hans egit folk, allenast han
kunde öfvertala dem i godo. Då detta hades för händer, togo vi til fånga alt
mer och mer af folket på ön, så at Konun
gen var glad han feck gifva våra kristna
lösa; Men på det han skulle gifva något
tecken til des tyranniska hjerta, lät han
rycka ut hvart enda hår, som de sågo och
funno på deras kroppar, för än de fingo
gå sin väg. Hvad sveda de haft, kan hvar
tänka. De sade ock at icke mer än et hår
ryktes ut i sender.
När skepparen med de andre om bord
sågo, at de så grymt och illa farit med
dessa stackars karar; faststältes, at 16. fri
ske personer af dem vi hade om bord, skul
le hållas qvar til trälar; hvilket också sked
de, så at de omsider såldes. Näsa och
öron skuros bort på en af dem, som sändes til Konungen igen. De her, som kom
mo tilbaka, viste ock at säga, huru denne
Kong hade många Elefanter, som gingo i
hans hof. Så mycket jag kunde understå,
skulle detta vara et folkrikt och ymnogt land
stora och goda ostron af träna vid stranden,
likaledes också sura lemoner, dem vi åto
med ostrorna.
den lilla Fästningen Apollonia: Icke för
det, de idka handel her i landet, utan at de
kunna ligga och passa uppå tiden, då Mogolerne och
DEtta är en liten ö, vid pass 2 mil om
kring och ligger rätt i skillnaden mel
lan Africa och Asia. Och fast hon icke är
någon frukt ö, så bo der likvist några Ara
ber, som lefva af et slags kåda, kallad drakablod, hvilken der finnes och säljes
mycket dyrt åt köpmännerna. De fiska med
träsaxar, up en stor myckenhet Koraller, rö
da, hvita och allahanda andra färgor utur
blött lim, när de först tagas utur vatnet;
men när de legat en stund i solen, hårdna
de och slås sedan sönder i stycken, hvaraf
svarfvas hvarjehanda mindre och större
ting, alt som en vil hafva dem til. De
hafva ock vackra Karnioler at sälja. Sjö
röfvare hålla sig ofta på denna ön, serde
les när de komma ifrån Madagaskar ge
nom Barbarska Sundet; ty hon ligger icke
långt ifrån inloppet i röda hafvet, så at in
gen Morisk Farkost kan gå der fram, med
mindre de icke skola se honom.
Detta är nu så korteligen hvad jag
set och hört i Africa. Nu vil jag gifva
mig til Asien, som jag känner bättre än
Africa och Europa; och börjar så på Röda
Hafvet.
DEt Röda Hafvet kallas ock den Ara
biske Sjön; Men af Mahometisterna
hafvet Mek. Sjelfve inloppet utur det Bar
bariska, i Röda Hafvet, är i sig sjelft myc
klippor midt i farten, för hvilka en måste
granneligen akta sig, om en icke skal vrä
kas på dem af strömen, som flyter utur
det Etiopiska Hafvet. Detta inlop kallas
Närva Sund eller Streto Babel Mandel,
och är ei bredare, der det är smalast, än
at en med högra handen kan kasta en sten
in i Asien, och med den venstra en uti A
frica. Det kallas Röda Hafvet för vatnet
skul, som ser rödt ut på Asiatiska eller
Arabiska sidan; men är likvist hvitt i sig sjelft,
när det tages up i et glas eller embar. Den
röde Arabiske jorden, så väl som bergen,
som ligga vid stranden, och se ut som röd
krita, hvilket de ock rent af äro, vålla, at
vatnet tyckes vara rödt. Det regnar alle
nast en gång om året uti Arabien, då bå
de regnet och vederleken varar i 6 måna
ders tid: Des emellan synes icke en moln
fläk hela på himmelen, uti de andra sex
månaderna. Araberne måste samla så myc
ket vatten uti djupa brunnar, på de sex
månader då det regnar, som de tarfva för
sig sjelfva, för sin boskap och andra
tränga om at köpa vatten uti de andra sex
månaderna. Detta regnet sköljer en myc
kenhet rödfärga af bergen neder i sjön,
der hon efter hand sätter sig på botnen,
salt der i stranden, som likaledes i sig sjelft
är helt rödt. Jag tror, at i denna sjön är
det saltaste vatten i hela verden, sjelfva
sanden i stranden är också röd; men på
Etiopiska och hälst Egyptiska sidan, är
vatnet och saltet i stranden helt hvitt; e
medan der aldrig regnar, såsom det ej el
ler någonsin der skedt, sedan syndafloden;
utan landet vatnas af Nilströmen, den der
flödar öfver landet en gång om året.
Uti denna sjön är mycken fisk, och
der ibland et slag, som heter Kalkop,
stor som en lax och mycket fet. Der
fångas ock et annat mindre slag, på hvil
ken synes, som en mennisko-hand tagit
öfver honom på ena sidan. Araberne kalla
honom Parkamain; det är så mycket
som femfingers fisk. Vi fingo ock et an
nat slag icke olikt Braxnar, såsom ock feta
Abborrar, utom många andra sälsynta fiskar.
NÄr vi lågo för Meka, fattades oss ved
at koka med; ty seglade vi till en liten
ö, som ligger under Etiopien, och är
ved til vårt behof, fast än at trädet var myc
ket hårdt at hugga. Her hade fordom varit
skog nog; men nu var han mest borthug
gen: Vi kunde der icke råka något trä
med frukt på: ej eller förde de, som bod
de der på ön, någon til oss. De hade en
mycket vacker och små boskap, serdeles
får, för hvilka de ej annat äskade af oss, än
Tobak och lärest. De höllo mycket af
rödt Fris, och gåfvo en vacker Ko för en
aln. De hade ock allahanda Koraller, en
kannerligen röda och svarta, dem de bö
do ut för gamla skjortor. Desse Caffers
äro hel svarta och veta icke at skyla sig;
utan hänga allenast et Löf-blad öfver sin
blygd. Det är rätt et groft och bestaktigt
folk. De drucko ris-bränvin, som skep
paren gaf dem, såsom vatten, och lågo
sedan, såsom de varit stel döde. Deras
qvinnor äro mycket okyske. En man kom
til oss och hade med sig tvänne unga pi
gor, som han sade vara sina egna dötrar,
och bar en sticka i handen, halft annat
qvarter lång vid pass: Han ville hafva så
långt stycke Tobak, som stickan var, för
det at en skulle få bruka sin vilja med dessa hans barn. Jag kunde icke räkna ut,
hvad Gudstjenst de hade: Kristna kunde
STO; ei eller Mahometister; ty jag såg
med egna ögon, at de icke voro omskorne.
RIka Arabien heter nu för tiden Ajaman. Det är allom tilförene nog
DEt andre Meka, som ligger vid
Streto Babel Mandel, är en liten och
föga befäst stad, utom en liten skants, på
hvilken ligga några stycken. Staden är ful
ler icke stor; men folkrik, serdeles den
lerne komma med sina farkostar, de der
äro lastade med allahanda kosteliga varor.
De lägga först der til, sedan resa de öfver
landet til Mahomets graf. Då kan det
myckna folket ej få rum uti staden; utan
måste sätta up tält på marcken, hvar
af staden då synes 3. eller 4. gånger större,
än han är i sig sjelf. Nu, fast denne stad
är så liten, hafver jag likvist aldrig set i
någon stad i hela verden så stora rikedo
mar, serdeles på guld, som i denna her
staden. Der är et hus, väl så stort, som
nya Academien uti Upsala, i hvilket gul
let väges alla dagar, ifrån solenes upgång
in til des nedergång; myntadt in och o
myntadt ut, hvaribland ofta finnas så stora
stycken, at de hålla mer, än et halft skep
pund. Her idkas ock en stark köpenskap
med ädla stenar, pärlor, gyllen- och silf
ver-duk, såsom ock Koraller af allahanda
färgor, til en stor myckenhet, jemte Agat
arbete, som kannor, flaskor, skålar, med
mera,med et ord: alt hvad tarfvas til hus
geråd med fat, talrikar, och dylikt, fås
der til köps af fin agat-sten, som är färgad
både röd och svart. Staden är derjemte
mycket luftig och behagelig, så af sit läge
och ställe, som af des goda hamn och se
ty de rikaste köpmän i Indien samkas dit
och föra med sig allahanda varor, som el
jest äro sälsynte annorstädes: sedan är ock
denne her staden rätt vackert bygd. Mån
ge hus äro utan til glaserade öfver alt, och
des månge Kyrkor äro utprydde med höga
torn. Huset, som Ståthållaren eller Sul
tan bor uti, är alt förhärligt. Den rundel,
som han stadigt vistas uti, är utan til alt
öfver spönt med fint gull. Her är ock en
stor myckenhet Judar; och, utom des,
bo her månge Kristne. Franciskanerne haf
va her et Kloster, vid hvilket de hålla fyra
Munkar. Armenianerne komma ock hit
at köpslaga. Ängländare och Holländare
hafva likaledes her fina hus, uti hvilka
folk ligga årligen, som ständigt handla ut
och in. Eljest är orten mycket god, bär al
lahanda frukt och varor, som dåga at äta;
men ved och vatten köpes her mycket dyrt.
Her vexa ock makalöst goda drufvor; fast
det är strängt förbudit, at dricka vinet.
Ingen Kristen eller Jude må komma druc
ken på gatorna om dagen, så framt han
vil behålla lifvet. Och som der vankas en
grufvelig heta, så väl, som uti Persien,
när solen är i kräftan; emedan desse länder
ligga rätt under des krets; så hafva de
med, bygga de et iholigt torn på taken,
öfver hvilket de hänga ylle-täcken, när
hetan börjar nalkas, så at vedret kan draga
sig neder i husen; ty ifrån klockan 7. om
morgonen tils hon är 4. om aftonen, är
det ogörligit, at någon menniska kan fylla
något ute för den starka hetan skul.
ADen tyckes vara en vacker stad, på
långt håll; men som jag ej var der
uti; utan kom allenast at segla fram om ho
nom; kan jag ej skrifva något vist om
den samma. Så mycket kunde jag se, at
han låg i bergs-refvorna och hade öfverst
på berget et slot med stycken på.
DEnne Staden är också bygd på hårda
klipporna. Portugiserne hafva först
bygt up honom; men sedermera kom han,
genom förräderi, til Araberna, hvilke slo
inne, som icke ville låta omskära sig. Då
bodde ock inge andre der än Kristne. Nu
är han så befäst, at det tyckes för menni
sko ögon ogörligit, at vinna honom.
Begge de her städerne ligga vid Persiska
sjön, mycket högt up i vädret, och kun
na väl synas på 8. mil uti sjön, när det är
opljust. Emellan dessa två städer, hafver
folket sina gild-minor uti de höga bergen.
ZIbet, är en liten Stad vid röda Haf
vet, der ock en af de yppersta Her
rarna hafver sit säte. Sändebudet eller Am
bassadeuren Herr Henrik Pellikonie reste
dit den 24. Junii 1653. Så snart vi voro
komne på redden, sände denne Herren til
oss en sin Secreter, och en af Capitai
nerna vid hansGarde, som talade god Por
tugisiska och var vår tolk: ville derjemte
veta vårt ärende, hvilket Ambassadeuren
sade dem. Strax drogo de i land, at för
kunna sin Herra, til hvilken ända vi voro
komne. Vi ledsagades en tima eller två
derefter, vid pass klockan 9. förmiddagen,
mo i land, satte vi oss på de stålta hästar,
som voro sände emot oss, alle mycket
härligen utprydde, och voro så in för Sul
tanen eller Herren, med hvilken Ambas
sadeuren talade en lång stund. När han
fåt det han åstundade af denna Herren,
lagades strax til skänker för honom, som
voro et stort gyllene Credents med et
Urvärk up i locket, som slog; et gyllene
Handfat med Vattenkanna; tvänne långa
Hagel-bössor; tvänne Mjö-hundar; tvän
ne 6. pundiga Malm-stycken, med tvänne
stycker rödt Skarlakan samt guld- och silf
ver-Spetsar. Men för HerrensBroder togs
fram et stort Urvärk, et stycke rödt Skar
lakan, med et par Pistoler. Och för de
yppersta af Adelen någre stycken färgadt
Sammet, Plys och Atlast med en hop Ja
paniskt Lakvärk och allahanda Krydde
saker. Sedan de tagit mot dessa gåfvor,
stadgades skrifteligen emellan Sultanen
och Sändebudet, at Holländarne skulle
der få idka sin Handel, så hädanefter
som hit intil.
Under det vi töfvade, kommo fyra
Catolske Fäder til oss, som buro före, at
de voro ifrån St. Karins berg, eller Berget
Sinai,
NÅgra dagar derefter, fördes vi med
stor ståt ifrån vårt herberge, såsom
budne gäster up uti hans Lust-hus, som
låg uti en mycket ljuflig trä-gård; der
fants härlige Källor, Vatten-språng, Fiske
dammar och andra sälsynte Konststycken.
Der voro ock allahanda frukt-trän, som bä
ro Fikon-, Amandel-, Persik-, Pomerant
ser, Citroner, Lemoner och Plomon, med
mera, jemte et underligit slags Drufvor,
och mångfaldiga slags Rosor. Då vi såto
til bords, kom et grufveligit stort Tiger
lågo bakom oss; men gjorde oss ingen
skada: hvarken tog eller åt det mer, än
dy gafs, ty det var så tilvänt.
Så snart måltiden var til ända, red Se
creteren, tillika med några af Adelen med
oss, at skåda på staden; men de ville icke lå
ta oss komma på muren, ej eller up i fästnin
garna. De ledsagade oss sedan til et stort
gammal Mynt-hus, som de ville intala oss,
at Patriarken Noak hade bygt. En Kyr
ka stod der strax bredevid, kring hvilken
et jern-galler var gjordt. Uti portgången
hängde et stycke trä i en jern-kedja, hvil
ket de gåfvo ut för et stycke af Noe-Ark:
Detta höllo de, som en serdeles åminnel
se, uti stort värde. Der ifrån förde de oss
i ett ått-kantigt torn, der et grymt Lejon
stod bundit. När jag her talte om för Ca
pitenen, at jag sedt 9. Lejon uti Konung
Kiau Abbas Hof i Persien, och han hör
de, at jag varit der, frågade han mig
om Konungens Stat och om hans Kans
eller Herrar i deras Regemente, såsom ock
hvad väg jag hade rest och hvad tid jag
var der? hvar på jag gaf honom så godt
svar, som jag kunde och viste. Jag sade
ock honom, huru stor och prunksam
stat Bassan i Bagadet förer; med et ord,
sporde mig om. De låto oss också se en
brunn, öfver hundrade famnar djup, den
de sade, at Patriarken Jacob hade gräfvit.
Vatnet, som der vindades up med läder
embar, var så kalt, at vi knapt torde låta
det komma vid tänderna. Et stycke der
ifrån stod en fyrkantig Kyrka med platt tak
öfver, uti hvilken voro hundrade pelare,
alle af huggen sten. Der voro ock månge
andre minnesmärken, som våra fört dit,
långt för Kristi hugnerika födelse. Om
sider blefvo vi plågade til farväl, en dag el
ler två derefter, med en måltid: Då Sän
debodet fik en liten skänk. Vi bödo
således Sultanen fara väl och redo til vårt
herberge. Om aftonen fingo vi veta af en
Armenisk Kristen, at köpmännerne från
Persien, Arabien och Indien hade skrif
vit et bref til Sultanen, deruti de talt ho
nom hårdeliga til, för det han lemnat oss,
som de kallade Kristna hundar, så stor
vänskap och frihet, och at han deremot
vinlade sig, at trycka dem, som voro go
de och trogne Mahometaner. Sedan kom
Secreteraren den andra dagen, bitida om
morgonen med några af Adelen och Ca
pitenen, och ledsagade oss utom staden
en half mil, der en Bark eller båt låg i land. Vi
lade bort til et litet slott, som kallades
Kadiar, der vi stego i land och blefvo plå
gade af Capitainen: sedan gingo vi på
barken igen, och kommo om bord på
skeppet om aftonen, då stycken låssades
och Capitainen fägnades, och hedrades,
å nyo med skänker. Vi sågo der, ibland
annat, Virok vexa hela stora feltena fulla,
af hvilken dryper en kåda, två gånger om
året, vår och sommar: om våren är hon
röd; men om sommaren hvit. Myrram
vexte också der til stor myckenhet. Detta
her är et litet trä fem alnar högt, och
hafver skarpa taggar som törne. När bar
ken ristas up, löper en saft derutur, som
en tunn kåda.Om de dödas lekamen smör
jas hermed, skola de ej rutna på långan tid.
När bladen läggas uti en kista mellan kläder,
skal ingen mal eller annan ohyra trifvas
deribland.
Dagen derpå lyfte vi ankar, och gin
go så längs ut med Arabiska sidan, til at se
efter, om icke der skulle finnas något vid
sjölångorna, som kunde lända det Ost-in
diska samlaget til någon förmon.
Vi kommo d. 8. Augusti, til en stor stad,
som heter Ziden, och ligger på tor
ra stranden, uti en lustig vik, der vi fälte
ankar på 10 famnar i fin sand-grund. Sta
den synes nog stor; efter som husen stå
mycket glest, och äro alle bygde af speklera,
hvit limade utan på med kalk. Der är ock
så et slott med fyra rundelar, som väl kun
na mota en fjendes påträngande; men icke
tola et stycke skott. Staden har ock en vac
ker hop kyrkor. Så snart vi hommo på
redden, satte vi ut en freds flagga; hvar
på Lands-Herren sände en Officer om bord
med en Farkost, til at spörja efter, hvad
folk vi voro, och hvad vi åstundade? våre
svarade: at vi vore Holländare, ock kom
mo dit at handla med dem, som gode vän
ner, ock sågo gerna, om vi kunde få tala
med honom. Sedan for han i land och
yppade för Herren vårt ärende: kom til
baka litet derefter, och sålte åt oss något
frukt för penningar; men hade derjemte
en sträng tilsägelse från Gouverneuren, at
vi skulle genast packa oss vår kos, eller han
til, at vi illa stinkande Kristne voro icke
värde at gå på et så heligt land, serdeles
så när Mahomets Födelses Stad. Vi fre
stade väl på at få vatten för penningar; men
det var fåfängt. Herpå lyfte vi ankar, och
tänkte at gå öfver til Taquem uti Egypten;
men som strömen satt starkt på oss i vester,
och vedret var så knapt, at vi kommo alt
mer och mer ut på röda hafvet; ty funno
vi för godt, at hålla under det Arabiska
landet, til at se, om vi kunde komma til
någon ort, der vi måtte få vatten. Mun
karne, som vi hade med oss om bord, sa
de: at ej något vatten var at vänta på en
lång väg ännu, och förr än vi kommo 20.
eller 30. mil fram om Medina eller Talnabi,
der Mahomet är begrafven, och ligger i
rågången vid steniga Arabien; Men jag hål
ler före, at desse her Catolske Prester,
sade det derpå, at de således skulle komma
närmare up til Sinai berg.
Vi kommo d. 17. Augusti til Jamborg,
och låto våra ankar falla i halfsjette
vi ock ut en Freds-Flagga, hvarpå köfdin
gen uti Alidet eller byn kom sjelf om bord, och ville veta, hvad vår åstundan vara skul
le? hvarpå svarades, at vi voro Kristne och
Holländare, som gerna ville hafva vatten
för penningar: Det vi ock fingo. Her bod
de mest Judar, de der altid kommo om
bord, at skinna med sin köpslagning. Her
väfves mycket vacker gull- och silfver-duk,
och allehanda silkes-tyger. Vatnet, som vi
der fingo, var så illakt, at vi ei kunde ko
ka dermed. Dagen derefter lyfte vi ankar,
och letade efter någon ort, som hade
friskt vatten.
Vi kommo hit den 26. Augusti. Catol
ske Prästerne kände strax igen den
samma, och sade: at det var den orten,
der Israels Barn landstego, sedan de gåt
torrskodde igenom röda hafvet: likaledes,
at ej bettre vatten vore i hela Arabien, än
der. När vi sågo, at ingen ville komma
til oss från landet, satte vi ut vår lilla båt
med tolken och 8. Musqueterare, förutan
de i land. Då vi kommo dit, funno vi fö
ga folk, allenast några Judar; ty rodde vi
genast om bord igen, satte ut vår stora
båt, med alla toma fat, som vi hade, och
foro så i land på nytt och öste så mycket
vatten åt oss, som vi tarfvade, utur en
hop härliga brunnar. Sedan gingo vi up,
at se på de gamla minnes-märken, som
der voro. Vi blefvo först varse en Tur
kisk kyrka, vid hvilken stodo tolf pelare,
som hade sunkit mer än 3:die delen neder i
jorden, och sades vara nedersatta af Israels Barn, när de kommit genom
Således satte vi oss på Mulåsnorna, den
31. Augusti efter middagen. Vi voro
tilsammans 10. man, utom Munkarna,
och foro alt genom sand och små törne
buskar. På vägen fants ej något vatten;
hvarföre vi väl hade lidit stor nöd på den
tiden, om vi sjelfve icke kaft vatten med
oss uti lederflaskor. Vi kommo fram den
2. September til Berget Sinai; der satte
vi oss neder, til des Munkarne hade bo
dat sina Med-bröder om vår närvaro. När
de kommo igen, hade de med sig 6. andra
Fäder af Carmeliterna, som förde varmt vat
kyste och tackade oss för de välgärningar
vi hade visat deras medbröder; Men vi
måste lägga ifrån oss värjorna uti et vakthus,
deruti vid pass 300 Turkiske Soldater voro,
som höllo vård öfver berget, innan vi fin
go gå dit up. Desse Soldater hållas af
Munkarna, som bo på berget, för Judarna skul, hvilke med så mycket större nit sö
ka, at taga det ifrån de Kristna, som Moses
på detta berget hafver tagit mot Lagen af
GUD. Den 3. September gik Ambassa
deuren til Skrift och derpå til HERRans
Natvard uti Carmeliternas Kloster. Om
aftonen bad han Carmeliterna vilja så laga,
at vi kunde få se några namnkunniga min
nes-märken, som kunde höfvas Kristnom
at tala om, hvilket ock oss lofvades. Dagen
derefter, om morgonen, gingo vi om
kring med trenne Carmeliter och otta
Greker, hvilke viste oss alt det som följer:
Sinai och Horeb stå bägge på en fot.
Horeb kallas Kuorel både af de Kristna,
och vil så mycket säga,som en Öken,
emedan steniga Arabien, eller Sand-Sjön, som
Israels-Barn vabdrat uti hela 40 åren,
tager der sin början, när en vil resa från
sjön dit up, och är i sig sjelft icke serde
les högt; men Berget Sinai är deromot
mycket högt och brant, väl 4. gånger hög
re än Horeb. Detta kallas ännu af de Krist
na Catarinæ Berg; emedan Catolikerne
gifvit före, at sedan St. Catarina var pi
nad och marterad i Alexandria uti Egy
pten, skola 6. Änglar fört hennes lekamen
dit, som sedermera funnits der igen svep
ter i et blodigt lakan, af några Egyptier,
hvilke ock der vistades på den tiden. Tilfö
rene var det mycket ondt, at komma up
på detta berget, innan de Kristne med stor
kostnad låtit hugga uti hårda klipporna 142
stora och breda trappor, utan för sjelfva
portarna, så at både Cameler och åsnor
kunna nu med folket gå både up och
neder.
Allenast tvänne Läror hafva sit säte
på detta Berget, som också ständigt der
vistas. Carmeliterne hafva her fem och
Grekerne tvänne sammankomster, och Ma
kyrkor, som vi sedan
skola orda om. När en kommit up för
trapporna, möta tvänne stora portar, som
stå brede vid hvar andra: uti den ena hän
ger et kors af huggen sten, derigenom alle
Kristne gå; och i den andra en halfmåne,
som Mahometanerne skola gå igenom. Så
snart en kommer in genom porten, är et
Kloster på venstra handen, som kallas St. Maria de la Cinnatura. En mycket vacker
Högre up på venstra handen, är et
härligit Kloster, som kallas St. Anna, der
uti vi mest hade vårt Herberge, så länge
vi voro der. Vid detta Klostret låg också en
trä-gård, som de sade, at St. Johannes Evangelisten hade planterat. Carmeliter
Uppå Horeb är föga annat än värds
hus för Arabiska Soldater. När vi
toge vi farväl af Fäderna, så väl de Gre
kiska som de Catolska, hvilke fölgde oss
neder af berget, med den sedvänja, som
följer: Först blef Litanien sjungen, oeh
sedan lästes välsignelsen öfver oss. När
Grekiske Presterne fingo veta, at vi skulle
resa bort, kom deras Prælat med hela sit
följe til oss i Carmelite-Klostret, der vi
lågo, och nödgade oss til måltids hos sig.
Först hölts en Messa och sedan bars ma
ten fram, och när måltiden var all, gjor
des åter en Messa. Derpå bådo vi dem
fara väl; Men de Grekiske Presterne fölg
de oss neder af berget och sjungde alt hela
vägen. De voro alle i sina Presta-Kläder
och somlige buro ljus i händerna, somlige
Kors och somligen Vige-vatten. När vi nu i en
sådan ståt kommit neder af berget, funno
vi för oss en hop mul-åsnor, som buro
vatten och voro redo at ledsaga oss til skep
pet. Vi togo igen våra värjor; och vige
vatten stänktes å nyo öfver oss, hvarmed
vi satte oss på mul-åsnorna och drogo vå
ra färde. Tvänne af dessa Munkar fölgde
oss til vägs, och viste oss på vägen många namnkunniga ställen; som til äfventyrs en
Dagen derefter, kommo vi til skeppet
igen; då skeps-folket hade fångat en så stor
myckenhet fisk, at de icke hunno med at
salta alt. Om natten derpå, kom så mycket
röd sand flygande i luften, med et Vest
Sud-vest veder, at ingen menniska kunde
blifva på öfverloppet; utan vi måste slå til
alla våra likor, och draga bekad duk öfver
skeppet. När detta gåt öfver, som varade
en tima, kunde vi ej se öfverloppet eller
för oss, at vederleken skulle kasta sig; ty
satte vi oss före at fara öfver til Taquem,
en stad vid röda hafs-stranden uti Egypten.
Vi kommo fram til denna staden den
25. September, och blefvo starkt til
sporde, om vi voro Sjöröfvare. Vi köpte vatten af dem, och lastade skeppet
med den besta Mumie som kunde finnas.
Vi köpte denna Mumie af Judarna. Den
är ej annat, än döda menniskors lekamen,
som hemtas utur Arabiska Öknen eller sand-sjön, der de qväfjas af sanden, och
De Araber, Armenier, Meder och Per
sianer hafva enahanda Bokstäfver.
Pappergöres af Bomull, hvil
ket är så slätt, som en gnid-sten gåt der
öfver; och i stället för penna, brukes et rör
eller en hvasspipa. När deras barn skola
lära skrifva, gifves dem, i stället för papper,
ARmenianerne tro, at Kristus är föd
der sann GUD och Menniska, och
at Han var både GUD och menniska så länge Han vandrade her på jorden; Men
JAg råkade år 1656. i September månad,
tvänne Köpmän från Armenien uti
Amsterdam, med hvilka jag förut hade talt
åtskilliga resor i Ispahan, den tiden jag var
i Konung Schak Abbas tjenst i Persien år
Karakan; Den andre
Rudolf Constantin. Landet är mycket
ymnigt på Korn, hvete och vin, vacker bo
skap och hvarjehanda matvaror. Folket är
mycket ödmjukt och treflit at föda sig; så
som det ock icke är serdeles olikt från Ca
tolikerna uti deras Gudsdyrkan, enkan
nerligen hvad messor och andra sedvänjor
vidkommer: endast at de hålla mässorna
på deras modersmål, och Presterne gifta
sig. Deras Patriark, som lefde den tiden,
jag der vistades, het Philippus, en from och
god man, bodde uti staden Erivana, som
är en yppen flek, rätt under berget Ararat,
och kan ei stå emot någon fiende. Her i
staden äro så väl Munke- som Nunne-Klo
ster. På Norra sidan om berget, ligger en
liten stad, som heter Nakseidan, det är:
Det första bo och hem; ty Inbyggarne tro
fult och fast, at Noak har icke allenast på
samma ställe gjort sit första offer; utan
ock bugt der sin första hydda, sedan han gåt utur Arken.
Detta Landet är namnkunnigt, både
derföre, at det så stadigt blifvit vid den
Kristna Läran, och at dess inbyggare äro
alla menniskor, serdeles de Kristne: såsom
ock för Berget Ararat skul, som der lig
ger och är på alla kanter så brant, at en
menniska ingaledes kan komma dit up.
Inge soldater finnas uti hela detta landet,
utom några, som tjena Lands-Herren,
och äro infödde Armenianer. Her fin
nas ock inga andre handtvärkare, än skräd
dare, skomakare och smeder: Alle de an
dre föda sig med köpslagning: Ej eller kun
na någre Catoliker länge hålla her til; ef
ter som deras Munkar och Prester med si
na sammankomster ingalunda lidas hos det
ta folket. Emedan Ispahan och Armenien
äro 30 dagsresor. Ingen kan resa den vä
gen, utan starkt följe. Resan sker med ås
nor och Kameler, och en hinner ei mer
än 3. goda Svenska mil om dagen. Armenianerne göra ut sin skatt d. 10. Martii
MEden är icke serdeles stort land: lyder
til Konungen i Persien och är myc
ket tort, bergigt och ofruktsamt. Der fin
nas inge städer, som är något om; förutan
Tauris och Tabris, hvilke fordom kallades
Ecbatana; fast den ock nu är mycket öde
lagd, och synes så godt som luta til sit
intet; hvilket kommer deraf, at, då
inbygarneSchjak Sofis tid, gjorde up
resning, och ville
sjelfva, så lät nyssnämde Konung rifva ne
der alla fasta orter och föra bort de mesta
af folket. Konung Ahafveri härliga Pallats vises ännu i dag uti
Detta Tauris ligger rätt ut med Ca
spiska Sjön, och des största handel idkas
na Alexander hin Store tog dem först in, innan han gik
TVänne store och namnkunnige stä
der äro i detta Landet, nemligen:
Ispahan, der Konungen i Persien har
sit säte, och Amadan. Denne der ligger
åtta dagsresor Nord-vest om Ispahan, och
är det samma, som i Skriften kallas Sufa.
Han är mycket kommen i rop, så för des
ålder skul, som för de många snälla handt
värkare, som der bo. Der virkas och väf
vas allehanda slags gyllene-silfver- och sil
kes-tyger, såsom ock de fagraste tapeter
och täcken, som kunna finnas. Der bo inge
andre än Judar, utom Herren, som der
Mahometan. De hafva ock låf, at der hål
la fritt sin Gudstjenst och ega deras egen
kyrka i staden. Ståthållarens folk, som gafs
oss til värn och beskyd, tvingade dem, at
låta oss se deras samqväm, och annat, som
var synvärdt. Således viste de oss först
Drotning Esters och Mardokæi, samt
Profeten Daniels Grafvar, hvilka Ju
darne höllo uti stor vördning. Floden
Ulai löper midt igenom staden. En hvit pelare var uprest et litet stycke utom sta
ISpahan är Konunga-Säte i Persien,
och räknas i vidden 3 gånger så stor
som Paris i Frankriket. Jag har väl aldrig
varit i Paris, at jag kan veta des storlek; men
det är sant, at Ispahan, som både fordom
och ännu kallas Hagistan uti Landkorten, är så stor, at en föga hinner resa til häst omkring des Murar uti 6 dagars tid. Han
OM vi skole tala något om Kongungens Hof och Stat i Persien; så var den
NÄr Konungen jagar, brukar han Falkar
hvit Korp med röd näf, hvilken är rätt så snäl, at slå ef
Den, som har Olearii Dag-bog öf
ver Holstenska Sändebudets resa til Persien, kan deruti göra sig til pricka kunnig
DEtta Landet är ei mindre bergaktigt,
än fruktsamt, serdeles på Hvete
och Korn, som sås 2. gånger om Året.
På bergen vexa de bäste Vindrufvor til en
stor myckenhet hela året igenom, både vin
ter och sommar, så at, när den ena Druf
van är kart, står den andra i Blomma, och
den tredje är half-mogen, när den fjerde
börjar falla af, året ut och året in: De el
ska mycket Trägårdar, och hafva der i
allehanda, så väl Rosor, som Frukt-trän,
Päron, hvita Äplen, Amandel, Plomom, hvarjehande slag af
JEssed är en vacker stad, 2 Italienska mil
vid pass i sin omgång. En Konungens Frände, Sultan Mesadie vid namn, sitter
KOrastan är en liten öppen stad, något
större än Strengnäs, som har 2 Catolska
Klöster, och et Armeniskt. De omgås
mycket kärt med hvarandra, och veta icke
huru väl de skola fägna en Kristen från Europa, serdeles den, som kan tala
Kurbazarihan är en liten stad, uti
hvilken bara Judar bo, som alle äro Silkesväfvare, och prässas mycket af Stad
COmmissia är en liten Stad, uti hvilken bo alt Mahometaner. De fägnade
oss mycket väl, och låto oss få för pennin
gar alt hvad vi äskade. Her måste vi se oss
före med half fjerdedags vatten och mat
säk; efter som vi hade i vägen et högt berg
som heter Udian, och är halffjerdedags resa
öfver. När en kommer til Staden på en
fjerdedels mil när, synas rundt om honom
portar, lika som de voro store Blokhus;
men äro icke annat än Dufve-hus, uti
hvilka de hysa många tusende spaka duf
vor. Inbyggarne få ei eller köpslaga med
annat, än Dufvor. En liten Kyrka ligger
strax utom staden med et rundt torn uppå:
uti Kyrkan är en graf, som de hålla uti stor
vördning, och säga, at Abupeker, en af de
yppersta Mahomets Apostlar, ligger derstä
des begrafven: Det brinna många Lampor
både natt och dag; Men vi Kristne fingo
icke lof at komma dit in. En murad
Fiskedam var der bredevid, uti hvilken
lopp et klart rinnande vatten genom Järn
galror. Uti samma dam gingo Fiskar, sto
re som Laxar, icke olike Karpar, de der
hade stora Gullringar i näsorna, och voro
så tame, at de togo tuggadt bröd af hän
derna på oss; men ingen dristade sig vid
Lifsstraf at taga det ringaste efter dem. Her
måste vi töfva, til des vårt Sändebud kom
tilbaka, hvilken hade gåt öfver Berget, at
spana ut, om der vore någon Kafila eller
vakt på vägen, som kunde möta oss, eller
om någon låg på sidan, den han kunde
bedja ligga stilla til des vi hunno öfver.
NÄr nu vårt Bod kommit tilbaka, bör
jade vi dagen derpå at klifva upföre,
och gingo med vårt vakt-följe tre Sven
ska mil om dagen. Vi hade Krogar alle
städes på vägen, der vi kunde hvila öfver
nätterna, och voro väl 300 Lastdragare i
följe. Då vi började klifva up åt, sågo vi
molnen öfver oss; men när vi kommo et
stycke up, sågo vi dem båda öfver och un
der oss. Andra dagen kom en storm, som
tog bort tvänne af våra åsnor med deras
bördor, efter de gingo bredevid vägen.
Fyra Kameler stupade til döds utföre Ber
get. Detta Berg är ei annat än hårda
gråstens Klippor, utan skog eller ringesta
ljung och buskar. Göken hördes altid
både dagar och nätter. Näktergalens
ljufliga sång hördes ock som tidast nedan
före berget. När vi voro öfverst på Bergs
Kullen, kunde vi se mycket långt om kring
oss. Kafilerne sade oss, at röfvare pläga
de hålla sig uppe allestädes vid vägen uti
Bergsrefvorna, de der som oftast öfverra
men vi blefvo icke varse någon. Vi sågo
vid vägen många små torn vid pass 4 eller
4 och en half Aln höga, der uti röfvare suto
inmurade: Ty så snart en sådan fås fast,
bindes han til händer och fötter, och muras
in uti en sådan tingest vid vägen, der han
måste svälta ihjel. På fjerde dygnet efter
det vi började klifva upföre Berget, kom
mo vi neder, och hvilade uti et torp, som
het Main. Derifrån skulle vi resa öfver en
stor slätt, som var 3 dagsresor lång. När
vi kommo midt på den samma, sågo vi in
tet annat än himmel och jord, lika som på
Hafvet, Himmel och Vatten: icke eller nå
gon by, torp, Stad eller skog, förutan nå
gra höga berg, som räkte up i skyn. Det
högsta ibland dem, var et, som kallas Esiel Monar, der
DEsse Bönder hafva endast gjort sådant
af otolighet och harm; ty när något
Sändebud från Europa, eller andre höge
män hafva bedt Konungen, at få åskåda det
ta huset; så hafva de blifvit ledsagade dit
med Persiska Riddare, hvarigenom bön
derne haft stor gästning och mycket omak,
och således ej vetat bettre råd, än at öde
göra slottet, på det de skulle slippa all den
na ledsamheten; Men när Kiau Sophi kom
under veder dermed, lät han skära näsor
och öron af alla som der bodde, både män,
qvinnor och barn, så at jag såg många lö
pa både näse- och öron-löse, den tiden jag
var der på orten. Sjelfva kullen på berget
är så slät, som han vore hyflad, och dit
up går en väg på trappor genom rumen.
Derofvan uppå voro fyra oholige brunnar,
en dam der uti en kunde löga sig, såsom
ock en fiske-dam, deruti Fiskar ännu fun
nos. Der stodo ock tre trän, det ena et
Bomuls-, det andra et nöte, -och det tredje
på ena sidan uti öfversta trappan, deruti
stod liksom en stor Kista huggen i sten med
lock öfver, som et baktrog varit stjälpt der
på, eller ock et annat kupat kistlock. De sa
de, at et förnämt Lik skulle der hafva sit
Leger ställe. Berget går en god Itali
ensk mil rätt up i luften. På östra sidan, ä
ro tvänne store dörar midt emellan foten och
öfversta kullen; hvaraf ljusligen ses, at der
också måtte vara någon ingång. Det säges,
at Darius skulle der haft sin skatt-kam
mare. Jag kan icke finna, huru de kunnat
komma dit up och ned på annat sätt, än
at de med tog ofvan efter hissat sig up och
neder; annorledes hade det ej kunnat ske;
ty ej finnes något trä så långt, som dertil
kunnat gagnas. Slottet är nu för tiden ej
annat , än et uggelnäste der ock många stor
kar hafva sit tilhåll.
EN fjerdedels mil ifrån detta Esiel Monar, ligga
SKiras eller det nya Persepolis var fori Persien; men sedan
Ispahan börja de taga så mycket til i stor
lek och rikedom, hafva Konungarne i Persien flyttat dit; efter der ock är sunda
Mahometanerne så väl der, som an
norstädes, gåfvo så före, at uti Tur
karnas Kyrka, som var förgyld på taket,
skulle finnas et så heligt vatten, at den, som
tvättade sig dermed, blefve straxt helbreg
da, han måtte hafva hvad sjukdom han
ville. De säja ock, at Ali Mahomets ypperste Apostel, som ock hade hans
UTi denna Staden ligger en ofantelig
stor Trägård, deruti allehanda frukt
trän äro hel tätt planterade: Såsom ock
åtskillige vackre Lusthus bygde, med hel
gadt vatten uti, dertil med månge vackre
fiskedammar. Deras rinnande vatten lä
skar och svalkar hvar och en, som deraf
dricker, uti deras starka sol-heta. Sjelfve
trägården är lika som en dubbel trojenborg,
at den, som kommer dit in, och icke
handledes af Trägårdsdrängarna, kan in
galunda sjelf leta sig utur honom. Jag
har hört, at en drägtig åsna skal engång
oförvarandes kommit ifrån sin drifvare, och
råkat dit in; men ingen af trägårds folket
blifvit hen̅e varse, förr än fölet kunde vara
tu år gammalt: Och när det frågades effattig Landtman och kände igen henne. Nu,
Jag har hört af en Trovärdig Man, som
var Mahometan, at en Person af Hög stämma, som
LAra är en liten, men derhos mycket
snälla Handtvärkare, såsom ock, för de rika
tenn- och koppar-grufvor, som der äro.
Sjelfve Staden ligger emellan sex höga Berg,
utur hvilka brytes både Koppar och tenn.
Trenne slott ligga på de bägge bergen, som
vetta åt öster, och hafva både stycken och
soldater. De månge Plåtar, som her slås,
smidas sedan til Fat, Kannor, Koke-Käril,
och annat, som tarfvas til hushåll. Alle
desse Käril, serdeles Faten förtennas både
innan och utan-til, hvilke sedan brukas
både af höga och låga i hela Persien, för
utan af Konungen och Cancelleren. Alle
andre bruka inga andra Käril, hvarken af
Gull, Silfver eller Porcellain, än förtent
Koppar. Ifrån samma berg springer et
godt och helsosamt vatten, der de veta at
leda, genom åtskilliga Konster, hvart de vil
ja, både i sina Trägårdar, såsom ock på si
na åkrar, långt utom staden. Ståthållaren
var född i Ungern; Men hade fallit af ifrån
den Kristna Läran: Och fast de Kristne ej
hade der mer än et Kloster, och de utom
des voro mycket få, så var han likafult dem
altid til förtret och mycken sorg. Jag såg
aldrig i någon stad eller på någon annan
ort, hemtamda svin, utom her. Han hade
in. Jag vet ej om han åt gerna flesk, el-
ler om han eljest hölt dem för syn skuld.
EN ort ligger två dagsresor från näst
omtalte Stad, som heter Stabbaron,
der den beste Bezoar-stenen vankas, som
Persianerne kalla Pazar, det är: Motgift.
Der finnes en stor myckenhet Bockar, som
föga äro olike våra i Europa. De äta et ser
deles slags gräs, som der vexer ymnogt.
Af detta värkas och gror i deras blåsa en
sten, som är Kastanie-brun, stor som et
Höns-ägg. När denna är grodd och full
mogen i kroppen, kunna bockarne ej län
gre gå på benen, utan tyna af. Konungen
låter hålla stark vård öfver dessa bockar. Om
en vil veta af hvad natur en sådan sten är, så
tages en gran såg, med hvilken han så
gas midt i tu; Finnes han då med små
ringar utan på hvar andra, liksom en röd
lök, så är han god och äkta. Utom
denna, finnas också tu annor slags Bezoar:
Apinior: det andra
i magan på Vildsvin, hvilke äro isig sjelfva
gode nog, och grå til färgen; men likvist
långt semre, än denne her stenen Stabbaron Bezoar.
DEn lilla Staden Gammaron kallas
BanderBaster af Persianerna, det är:
Konungens yppersta Riddares Stad.
Han ligger jemte stranden vid Persiska in
loppet, och är den endaste Sjö-Stad i hela
landet. Konungen har der et Tullhus, hvar som
en otrolig Tull faller af alla fremmande Far
kostar, som der lägga til både från Asia och Europa; men Ängelsmännerna äro frikallade
FAst än Ormus är et stort Land, som
längs åt Persiska viken intil store Mo
gols rike: Så är det likafult et näs, vid
pass 5 Italienska Mil i bredden. Spaniorer
ne hafva fordom underkufvat sig detta Lan
det, och bygt fästningar derpå: enkanner
ligen et slott, som ännu hålles i godt stånd,
och har många stycken, som dagarna i
året. Krigsfolket, som ligger deruti, är
ifrån Persien; ty när Spaniorerne började,
at i mjugg sätta sig emot Konungen i Per
sien, och hade, utom des, tagit Pärleban
ken til sig, kunde det ei annat än förtryta
Konungen, så at han med Ängländarnas
hjelp, tog först in staden på sjösidan och
sedan slottet til Lands, och skonte ingen,
som icke ville låta omskära sig. Jag såg
några sådana i Persien, hvilke voro der
jemte mycket vanvyrdade. Konungen i
Spanien har så mycket tykt om denna Ön
fram för alla andra i verden, at han sagt:
Om hela verden vore en Gullring, så voro Ormus Äkta Stenen deruti. Och det der
De her Muslorne se ut som Ostror;
fast än månge äro större än en Tallrik. Uti somliga finnas 3, 4, eller 5, och uti somli
ga inga Pärlor. Och om sjelfve Muslan
kommer at krossas sönder eller brytas up,
medan Fisken lefver, kunna Pärlorne snart
skämmas bort; ty kastas de först i så stora
högar, som någonsin det högsta hus, och
när de sålunda legat i Sol-hetan; dör Fi
sken omsider, sedan Skölparne eller skalen
spruckit i tu, deruppå samlas Pärlorne he
la och utan något lyte.
Vid denna tiden, är en förgiftig likt,
der i orten af de Fiskar, som således rut
na. Fiskarne kastas sedan i sjön; Men
skalen plockas ihop at brännas til Kalk.
Pärlorne samkas in uti slottet Ormus icke kan
etals, utan hela stora tunnorna fulla. Dykarne hafva ingen fara på dessa grunden, hvar
BAsfora är en stor och fast Stad, som
ligger rätt uti Neigden der floderne Frat och Tigris löpa tilsamman vid Viken til
Persien, 19 Italienska mil från Bagadat. Konungen har her
DEtta har tilförene hört Konungen af Persien til; Men för några år sedan, har
EN mycket vacker Ordning är med
Handtvärkarena, uti alla dessa Städer
i Persien, som vi nu nämt om, i dy at alle
måste bo tilsamman på en gata, och icke
blanda sig in med andra syslo-män, som bo
på andra gator: Således, bo alle Smeder för sig; alle
FElugo eller det gamla Babels lemningar
ligga 9 Italienska, som göra 3 Svenska
mil, ifrån Bagadat, således, at den, som vil til
Felugo, måste fara över Frat. Desse öf
verlefvor synas på en vidd, som är 16. go
da Tyska mil omkring. Der skådas ej an
nat än sten på sten; fast de meste nu äro
bortförde, och ännu föras hvar dag deri
från af trälar och lastdragare, såsom Åsnor
och Kameler. Staden Bagadat är icke al
lenast grundad och omringad med dessa
stenar, utan ock til större delen bygd å nyo,
serdeles Balta af de Kristna; fast de sam
me måste köpa dyrt hvar sten, som hem
tas dädan både til Klöstren och deras egna
bygningar. Denne förödelsen är så stor,
at der ej annat nu kan kännas igen, än LejonKulan, der
Denne Muren, som nu omtalas, är äldre
än Leyon Kulan och ugnen, der de tre män
nerne kastades uti, som skedde år efter verdenes skapelse 1646. Biskopen gaf mig sit
Således har jag med få ord talt om det
jag åskådat i den Södra och Vestra Delen
af Asien. Nu vil jag komma til Ost-Indien,
och börja med den Store Mogols-Länder,
som snart sagt, äro de beste och ädlaste på
jorden, och bära de härligasta och besta
frukter både til luft och en maklig lefnad.
Indienupfyller hela verden med Ädla stenar, Pärlor, Kryddor, Läkedomar och
SUrate är en mycket vacker Stad uti Lan
det Gusaratte, vid et sund eller en in
vik. Förr än en kan komma fram til sjelf
va Staden, måste man först fara emellan
tvänne fasta Portugiser-städer, som heta Diu
och Dive. Desse Städer ligga på tvänne ud
dar, och äro så faste, at icke Mogol gitter
kufva dem. Staden Suratte är i sig sjelf
icke serdeles fast. Der är et fyrkantigt slott,
hvarpå ligga grofve Stycken, och soldater,
som äro Morer. Her idkas en stor köpslag
ning af åtskilliga från fjerran land. Ängländare och
EN gång suto fyra Stycken af detta fö
jet i et hus, då elden kom lös deruti,
utan sade sins emellan: skole vi vara rädde för elden? Nej: Han må snarare vara räd för oss; til dess at tre af dem brun
NÄr Männerne dö, bränna Hustrurne sig lefvande. De rätte
Små Ekornar löpa på väggarna uti
alla hus i Staden så väl hos de Kristna, som
Morerna och Persianerna til en så stor myc
kenhet, som flugor. Så snart en Kristen
med vilja, at röra vid något af deras Drickes-Käril, gagna de sig aldrig mera deraf,
PResterne kallas Braminer, och gå med
et Gult-Kläde om Kroppen, så att alle
nast den högra Axelen och Armen är bar.
De se mycket bistert ut och äro helt
ohyggelige; Ty håret släpar långt ef
ter dem och är alt fultslagit med Kodynga.
De smörja också sin Kropp dermed och
bruka henne i sin mat, hålla henne för en
Balsam, och säga, at den själen är lycke lig
lig, som flyttat in i en Ko. När de gå på
HEr i Surate finnas Ormar, som haf
va tu Hufvuden, et på hvar ända,
och krypa med den ena ändan fram den
ena Månaden, och tilbaka den andra må
naden. De göra stor skada på folket. Uti
sjön, såsom ock uti inloppet til Persien
vistas månge grå Ormar, som äro trekantige och en aln långe, och ätas så väl
UTi detta Landet ligga de 3 omtalte
Städer, Diu, Dive och Daman,
som Portugiserne ega. De äro så faste, at
de icke kunna kufvas af mogol, och hysa
uti sig många tusende Kristna. Hit kom
mer mång slags folk frit, utom Judar och Benjaner.
VIngula är et litet Rasteställe för Sjöfarande, och fast än her är en
GOa är en mycket vacker och fast Stad, der Konungsmannen från Portugal
Her finnes et slags Hanar, så stora som Kalkon Hanar; Hvaraf somlige mena,
Män och Qvinnor går her helt na
kne, och skyla allenast sin blygd med
et tunt kläde. Silfver och Mässings-ringar
är deras yppersta prydnad, dem de sätta
på sina armar, fingrar och ben. De haf
va så långa Öron, at de hänga mest en
half aln neder på deras axlar. Någon kun
de til äfventyrs tänka, at de voro så växte
af naturen: men det är ei så; utan de bä
ra i barndomen et trint hol på öre-tippor
na, uti hvilka de hänga tjocka Bly-ringar, som dag från dag tänja och draga
ÖN Ceylon är väl 500. mil omkring,
och har sin egen Konung, som bor i
Staden Kandia. De, som vistas up i lan
det, äro alle svarte, och allesamman Hedningar; men de som bo på vestra sidan, eller
Konungen her i Landet kan på en
liten tid samka några tusende Man ihop,
som icke hafva andra vapen, än små, stac
kuga och krokota Sablar, Pikar och Hassagair, det är: sådana Pikar, som de kasta
HEr går mycket strengt til uti Rättegånger,och inge andre
Krokodilerne hållas uti en dam, som
är stängd med staket-värk, at de icke sko
la komma ut. Somlige af deras Ilgernings
män kastas för dessa grymma djuren. De
äro gräseligen store, så at den mindre har
24 eller 25 fot i längden och et Gap, som
är bredare än en Kars famn. Krokodilen
har och fyra rader tänder uti munnen, två
ne gå om hvarannan. Han kan taga bort
både häst och Kar uti en bit, och har fy
ra ögon, tu öfver och tu under käften.
Hans mästa styrka är i stjerten, med hvil
ken han slår hiskeliga hårdt. Han är ic
ke så vig på Landet, som i Sjön; ty för
sin stora Kropp och stackota ben skul, har
han ondt före at vända sig på det torra.
Han ligger mest uti vatnet och har sit be
sta tilhåll i färska strömmar, som her fin
nas til stor myckenhet. När folket fara
öfver dem med små båtar, slår han dem
med sin stjert öfver ända och tager sedan
bort dem, så många, som de äro. Han
lägger sina ägg på landet, som utvärmas af
solen, så at ungarne derigenom kläckas
ut. Jag har sjelf her på Ceylon sedt i
stranden vi Åmynnet ligga 30 eller 40. til
samman och bada sig i sol-hetan.
JAg såg her vid et vist tilfälle en rolig
Rättegång. Tvänne Bönder, som
voro grannar, blefvo oense med hvaranStycke Land, på
hvilket Kadien plägade fås, som är et
slags Korn likt Hampefrö och kokas på
flesk. Landet, som de tvistade om, kun
de vara så stort, som til en fjerdedelstun
nas utsäde: bägge ville egna det åt sig, så
at trätan ei kunde slitas utan Rättegång,
som hölts under bar Himmel. Målet blef
noga skerskådat af Domarena, hvilka ej
kunde sluteligen afgöra det på annat sätt,
än at Eld gjordes up, på hvilken sattes en
ler-potta full med Olja. När hon var
kok- eller sjudande-het, kastade de tre Kopparpenningar deruti, som hos dem kal
ÖN Ceylon är et af de fruktsammasta land
i verden; ty kallas den ock et jordiskt paradis. Den sprider en så ljuflig lu
HEr är jorden altjemt grön och bär de
fagresta Pomeranser, Citroner, Lemoner, Granat-äplen, med mera dylikt,
HEr vexer den aldrabäste Kanel til stör
Inga nadra taga den af träden, än serde
les arbetsfolk, som ej hafva annat at göra,
eller idka någon annan näring; ty kallas de
ock Skaliers. Den yttre barken är grå,
hvilken rensas först bort och kastas sin kos.
Den inre är askefärgad, och skäres i fyrkantiga stycken, hvilka sedan rullas tilho
pa. När han får ligga något i Solen, blir
han röd, och innom tre års tid, vexer bar
ken på trädet igen. Detta trä bär hvarken
blomma eller någon frukt: bladen se ut som
på Äppleträn. Det är ickeserdeles högt.
Her finnes mångahanda andra slags frukter,
dem vi uti Europa hafva föga kunskap om.
Eljest är detta her landet mycket bergfult:
hälst midt uti; serdeles är der i landet et högt
berg, som de Kristne kalla Piko Adam,
och säga, at Adam skall vara der begrafven; men Inbyggarne sjelfve kalla det
SÅ fruktsamt och fagert,som landet är,
så fullt är det ock med hvarjehanda
grymma och giftiga djur, hälst Elefanter,
som äro her af det största och bästa slaget.
De fångas på et serdeles sätt uti September
och October Månad, som är deras leke
och brunst-tid. De hafva tama Elefantekor, hvil
HEr finnas hvarken tigrar eller Leopar
der; utan Apor och Babianer, til
en stor myckenhet, hvilke göra stor skada
på frukt-
ke
än de stjela bort om natten. När de gå
ut at se sig om födan, samka de sig väl några
100de tilhopa, och om de på detta toget
råka någon menniska, så göra de strax af
med densamma. Inbyggarne kalla dem
Rullvais, och säga, at de äro menniskor
så väl som de, såsom ock, at de de väl kunde
tala, om de icke voro rädde, at de då må
ste arbeta. Babianerne, som de kalla
Orang Putans, det är: Skogsmän, äro
mycket store och uti alt, lika som menni
skor, förutan det, at de äro ludne; dock
bare in uti händerna och på anletet. De
rusa genast på en menniska, när de se, at
hon ej har något at värja sig med. Och
om de råka på en ensam qvinna, så våld
taga de henne. Jag såg uti Pelicatte en
qvinna, som gick hafvande med et Babians foster, hvilket hon oc
Ibland Aporna, äro somlige bek-svar
se ut som en Morer: Somlige röde: som
lige brune: andre blacke eller grå, af åtskil
lig storlek. När de få se en Krokodil, fösa
de honom genast ifrån stranden uti vatnet
med deras skrål och vrålande.
NÅgra hundrade Bufflar hålla sig her i
stora flockar. De äro alla isgrå och
bära sina horn mycket tilbaka, så at de icke
kunna göra någon skada med dem; Men
med fötterna och deras skarpa klöfvar kun
na de på en gång stöta genom en menniska.
En har ingen undanflygt för dem, och de
trampa på alt hvad dem förekommer i största
hast; men om en råkar oförvarandes på
dem, så kunna de blifva skrämde af en hatt.
De hålla altid til uti Moraster, och göma
sig der för den starka middagshetan. Iglar
ne hänga mycket på dem, och håren äro
mäst bortrötte af äfjan i kärr och sumpiga
orter, der de så mycket vistas.
Leuvaen är et fyrfotadt djur icke o
gen. Den störste är icke mer än två alnar
lång och har mycket stackota ben. Han
gör ingen menniska ondt, och vistas uti i
holiga trän, der myror vankas, hvilke jem
te andra små matkar som kräla på jorden,
äro hans föda. Han fångas, slaktas och
ätes, emedan han har et mycket hvitt och
läckert kött: Han har ock tvänne tungor i
munnen, den ena öfver den andra.
Desmans-möss och Grå Kattor löpa
uti husen til stor myckenhet; men göra in
gen annan skada, än at de luktar mycket
starkt der de träcka eller kasta sit vatten,
det vare antingen mat eller kläder.
Iglarne hålla så tjokt til i gräset, at
det aldrig kan utsäjas. När en mennsika
icke kommer sig ihog, utan sätter sig på marken som är våt af daggen, så komma nå
gre hundrade och suga blodet af henne.
Råkor hon somna, så tappa de så mycket
blod af henne, at hon föga orkar resa sig,
och gå utur fläcken när hon vaknar; Ty
taga Soldaterne salt med sig, då de gå i krig,
och när de få någon sådan på sin kropp,
lägga de et saltkorn på Iglen, hvaraf han
kroppen, så bålnar det strax derefter.
KObra Kapel är en Orm föga et qvarter
lång; men så etterfull, at jag tror in
gen är des make i helaverden. Han är
svart och har et smalt hufvud; men vid ö
ronen liksom tvänne runda vingar som glas
ögon, dem han sprider ut eller drager in,
då han vil. Så snart han får se en menni
ska, kastar han up sina vingar eller Briller
och flyger på henne, och när han fåt stin
ga eller bita henne, det må vara hvar det
vil på hennes lekamen, så måste hon spricka, innan hon hinner läsa et Fader vår; ef
tersom ej någon bot är mot hans bet. Jag
har sjelf sedt, huru det gåt til med en Fändrik, som blef biten om nattetid på en ort,
Sorpioner finnas her i husen så tjockt,
at en måste granneliga taga sig til vara, ser
deles om nätterna; ty då söka de til menni
skjorna som aldramäst. Så länge en men
niska sofver, komma de ej det ringaste vid
henne; men så snart hon rörer sig, stinga
de henne. Jag blef 2. gånger stungen af
dem, då jag led deraf en sådan sveda, at
jag icke viste, hvart ut jag skulle vända mig,
förr än jag fick Skorpionens olja. De kunna
aldrig tola solens heta. Jag har set med
mina egna ögon, at så snart han kommer
i hetan, och kan icke få något hol at krypa
uti, vänder han strax stjerten up och sticker
sig sielf i ryggen, hvaraf han genast dör.
Hans sting är lika som efter et Bi.
Tusendben är en giftig mask, som
med sit sting åstadkommer större sveda hos
en menniska än Skorpionen. Han är el
jest så lång och tjock, som et lagligit mans
andra, ända ifrån hufuvdet alt in til stjer
ten. Han har ock hvassa pinnar på yttersta
ändan af stjerten, hvilka äro så långe och
så skapte som Igelkottens taggar. Han
håller gerna til i skuggan, och kan ej tola
någon sol-värma. Denne her ohyran, så
väl som Skorpioner vistas också mycket på
skeppen, och kommer dit med godset, när
det föres om bord.
HEr finnes et slags ormar, som äro sma
le och en aln långe. De hänga sig på
träna, serdeles vid sådana stigar, der hjor
tar och svin gå hvar dag til vatnet och flo
derna at dricka. Och då Kreaturen drifva
der fram, falla de neder på dem; men göra
dem intet ondt. De kränga sig ock up vid
torp och byar, och om de råka falla på nå
gon menniska, kan hon mista lifvet, så
framt hon icke får någon bot. Då jag med
flera andra måste gå up i landet och ligga
uti skogen öfver nätterna, hvilket skedde
som oftast, under baran himmel; skulle vi
til vara för et slags små blinda ormar, som
voro snö-hvita, hvilka stulo sig på oss och
kröpo til elden, liksom de haft väder af oss;
Men den menniska, som blef biten eller stun
gen af dem, måste antingen genast hugga af
den sårada lemmen, eller ock dö. Herutöfver
funnos der också et slags ormar, som voro
rätt gräs-gröne, dem inbyggarne togo och
åto, och sade, det de icke voro giftige el
ler gjorde någrom något ondt.
JAg måste ingalunda glöma den fromm
och dygdiga Kameleonten, som är fö
ga et qvarter lång; men fyrfotad som en
Agadis, med en liten rumpa, hafver et hu
vud som en klossa, och en kam derofvanpå
som en hane. På ryggen har han en liten knyl,
som en Kamel, hvaraf han ock fåt det namnet.
Det är icke sant, som de natur-kunnige
gifva före, at han skall kunna lefva i 18. dygn
eller 3. vekor allenast af väder, utan någon
mat; dy efter de lupo hos oss tjockt i hu
in uti en bur, der vädret på alla sidor fick
blåsa uppå honom; och det usla kreaturet
lefde icke längre än då andra dygnet; men
at han kan skifta sina färgor, det är sant;
ty han är i en handvändning, blå, grön,
grå, purpur-färgad, gul, hvit, brandgul
och röd, med mera, förutan svart. När
han finner en menniska sofva ute på mar
ken, sätter han sig antingen bredevid eller
på henne, och håller vård, at icke något
skadeligit djur, som Krokodil, Orm eller
dylikt, skal komma henne när. Så snart
han blifver något dylikt varse, löper han på
menniskans anlete och sticker sin rumpa in
i näsborarna, at hon skal vakna. Han
vårdar folket för Skorpioner, Tusend
ben och andra giftiga djur, som kunna nal
kas dem om nätterne. De bränna lampor
om nattetid i husen.
ET serdeles Folk är bland dessa Inbyg
gare, som heta Kulis. De få icke ta
ga sig annat före, än släpa och draga. De
läggas på dem, ju fortare löpa de; men
när de äro ledige, kunna de icke komma
fot om fot. Derföre binda de tvänne ste
nar bak på nacken, då de icke annat hafva
at bära, och löpa der med som mjö-hun
dar. Her finnas ock et annat slags folk,
hvaribland somlige hafva et, somlige bägge
benen så tjocka, som en timmerstock eller
et Elefantben, med hvilka de äro födde hit
til verden. De vidgå sjelfve, at de icke
hafva något mehn deraf. Och efter Apostelen Tomas har icke allenast predikat uti
När den ene Brodren hos Hedningar
na på Ceylon besöker den andra, så måste,
Brodren ligga om nätterna, så länge han
der vistas, hos den andra Brodrens Hustru,
som är hemma stadder. Der står hvarjom
och enom fritt, at taga så många hustrur,
som honom lyster. Soldaterne hafva åter
den friheten, at hugga sin värja eller pik
för dörren på hvad hus de komma före, så
framt det icke hörer en Adelsman til, och
ropa: Po, Po, Po; hvarpå Värden strax
måste gå ut, då Soldaterne skynda sig in,
och leka med hans hustru och döttrar, som
dem sjelfvom lyster.
KEylepatan Peleback är en stor by, der
månge Pärlefiskare bo. Sjelfve pärlebanken ligger en liten half mil ifrån lan
Maldiviske Öjarne höra Konungen på Ceylon til, och ligga väster ut der
Capo de Camerin är en lång Udde eller
näs, som i öster hänger vid fasta lan
det, och skjuter sig vester ut i sjön. Den
ne udde söndrar Malebar från Coroman
del, som har många städer, de der höra
Konungen af Kolkunda til, hvilke äro mig
mäst okände; utom några få, som her
nedanföre skola omtalas. Inbyggarne i
dessa länder kallas Gentiver, derföre at de
äro mycket grofve Hedningar. De hafva
en sälsynt Gudsdyrkan, i det de akta myc
ket efter foglaläten, och hvar djur som mö
ter dem om morgonen. De ställa sig, så
snart de kommit utur sängarna, uti sina
dörrar, och märka granneliga efter, hvad
kannerligen fästa
de sina ögon på Hökar, som der mycket
vankas; ty de tro, at de äro de döda soldaters själar, hvarföre de och qvista emot
NEgepatan är en liten stad, mest bygd
af et serdeles slags rör; utom några
ler-hus, som de ypperste bo uti. Inbyggarne köpslaga mest med bomull, och
Tegnepatan är en Afgudastad, deruti
ej annat finnes, än Kyrkor. Almogen strå
kar jemt och samt hit från landsbygden,
at offra åt sina Afgudar. De fleste af Inbyg
garena i staden äro Prester, de der hafva
sin födo af offren.
Trankebar, som ock kallas Danske borg;
borg; efter det är först bygdt af Konungen
Sanct Joris är et mycket vackert och
starkt Slott som hörer Ängländarena til,
hvilke stå i så stort förtroende med Inbyg
garena, at inga andre, än de, få köpslaga
med dem. Denne her fästningen ligger
vid Staden Calicotte, deruti bara Linväf vare
vare bo, som äro alle
NArsingapatan är Hufvudstad uti Narsinga.
Försten her i staden tedde mig en myc
ket stor välgerning, hvilket kan skönjas af
det, som följer: Jag råkade, År 1654, at falla
rätt illa ned i landsjukan på Ceylon, och
som jag ej fant någon lekedom, som kun
de hjelpa mig, for jag til Pelikatte, at der
taga til mig någon renare luft. Her kom
före igen; eftersom denne härlige luften
så värkade, at Flussen började flyta bå
de genom näsa, öron och ögon. En Höfdinge bodde då på detta Slottet
Den Gamle Neiko dog vid samma tid uti
Narsingapatan, och Sonen, som skulle
komma efter honom til Regeringen, böd
den omtalte Landshöfdingen til sin Fader brand; Ty Hedningarne hålla för en stor
Landsherren tog täckeliga up detta
tilbod, så deföre, at han ville då stifta et
nytt sämjoband med den Unga Neiko,
som ock, at få åskåda den ståteliga branden. När jag märkte sådant, låg jag enträgit åt
hos Landsherrens Söner, at de ville be
dem; hvaruti jag också blef bönhörd. Jag
orkade icke rida för min sjukdom skull,
utan bars uti en stol. När vi voro fram
komne til Narsingapatan, blefvo vi om
aftonen på det besta fägnade, efter deras
sätt; men fingo hvarken se, eller tala med
den Unga Neiko, förr än efter branden.
Denna Förstens tjenare ledsagade oss om
andra dagen, vid middags tiden, til det
stället, der lik branden skulle ske. De ha
de der upbygt en serdeles lafva åt oss Krist
na, hvaruppå vi kunde, utan hinder, å
skåda hela deras företagande.
Så snart vi voro komne dit, blefvo vi
varse några tusende menniskor, de der sto
do uti en ring kring om et ställe, hvarpå
de hade samlat torr ved och halm, och
gjutit olja der öfver. Rundt om kring sto
do store oljekrukor. De buro genast fram
den döda, hvilken satt kapprät och stinögd på en serdeles stol, uti
Tolken sade mig, at desse hedniske
Herrar hade storliga undrat så väl derpå,
at jag uti mina böner knäpte tilhopa hän
derna och såg stadigt upåt högden; som
ock, at jag tvättade mig, efter jag var hvit
tilförene. Neiko lät genast kläda på mig en
hvit hednisk klädning, och gaf mig 4 pagoder (som hvardera går för en
ST. Tomas är en Stad, som hörer Porka murar
och vallar, och har många Kyrkor och Klo
ster. De säja bland annat, det Apostelen Tomas skall ligga der begrafven, och at de
Pelikatte är en liten Stad, deruti Hed
ningar bo, hvilke väfva, måla och trycka
allahanda linnetyger. Slottet är mycket
starkt, och hörer Holländaren til. Jag såg
her tvänne qvinnor bränna up sig lefvande.
Så snart de voro upbrände, togos deras
ben och jordsattes. Et litet torn restes ge
nast up öfver deras lägerställe, och mat och
frukt sattes der omkring, som sedan åts up
af Hökar och andra foglar.
Marsulipatan är en liten Stad, som hö
rer Hedningarna til. Äng- och Holländar
ne hafva her bara et Hus hvardera, deruti
de stadigt bo och idka sin handel.
Bengala är et land, som ligger vid floGange. En af den Store Mogols Söner har sit Säte her uti staden
JAg kan icke ge vid handen något om
dessa Konungariken; emedan jag ej va
rit der; men det är vist, at deras Inbyggare
äro alle Hedningar. De ypperste orterne
derstädes kallas Ava, Pegu, Malaka och
Ofir, derifrån Salomo skall hemtat gull
och annat til Templets bugnad i Jerusalem;
hvilket och synes vara likt, efter alla om
ständigheter.
NIcobaer är en ö, som är temmelig stor,
Bengala och sumatra eller Malaka. Vi
måste kasta ankar vid denna ön, för
motväder och strömmen skull. Inbyggarne kommo genast til oss om bord, och
MAlaka eller Gyldene Chersonesus är icke allenast et
Der finnes, ibland andra, et djur, som
heter Efma, hvilket är så stort, som
et Års-gammalt svin: ser ut som en hara
i munnen, och har framfötter som en Gås; men bakfötter som en Människa.
Det har ock hvassa pinnarm som en Igelkot,
hvilka äro vid pass en aln långe, hvarmed
det kan såra människorna. Tigrar, Krokodiler, Buflar, Elefanter, Apinior, Hjortar, Kaniner, Stenbockar, och
SUmatra den mindre eller Java är
en ö, som lyder under tvänne Konungar, af hvilka den ypperste bor på
Konungen uti Akin är en väldig Herre
både til Sjös och lands: låter som tidast
sätta sig öfver til fasta landet, med sina
Elefanter, hvaraf han äger en stor myc
kenhet, och förer stora örlog med Konungen af Pgu, Konungen i Jambe
Inbyggarne i landet äro hiskeligen
månge: gulaktige til färgen, och allesam
man Mahometaner; men der hos et strid
samt folk, och bruka mycket giftiga puniarter, dem de kalla
Landet är bördigt, enkannerliga på
Peppar, hvilket mest kommer her ifrån:
Luften mycket helsosam åt den östra kan
ten; men vid Jambe så sjuklig, at de
människor, som råka der somna på bara
marken, blifva så dödeligen sjuke, at de
näppeligen stå up igen.
Inbyggarne få her, som på stora Ja
va och Malaka, bo om dagarna neder uti
Bambus-hus; men hafva om nätterna ser
deles hus, som stå på fyra stolpar, dit de
up efter sig, at icke Tigerdjuret skall nå
kas dem, så länge de sofva.
Her finnes också allahanda giftiga ormar, ja sådana, som
SIam är et härligit Konungarike, som
ligger på fasta landet. Fast än Ko
nungen i detta landet är svåra väldig, så ger
China.
Det är merkeligit, at fast den Store Tartaren hafver med vapen underkufvat hela
China har tilförene varit och hållits
för det härligaste, störste och rikaste Ko
nungarike uti hela verden: är ock myc
ket namnkunnigt för des snälla Inbygga
re, goda handtvärkare, och enkannerli
gen för des Mandorins eller namnkanniga Lärare, hvilka alfvarliga pröfvas
Inbyggarne hafva inga andra penningar
än af mässing, hvilka hänga på band. Portu
giserne hafva der i China, Makaou, en
mycket vacker och fast Stad, hvaruti en stor
köpslagning idkas. Der finnas månge klo
ster och kyrkor: månge hundrade Chineser, som blifvit omvände til kristen
ILia Formosa eller Tajavan är en ö,
vid pass 300 mil omkring, hvaraf
hälften hörde Holländarena til år 1655,
då jag der vistades. Detta är et härligit
land,land, helsosamt och bördigt på allahanda
goda varor, såsom: Ris, bomull, bönor, hvete och
Alle desse Inbyggare kunna löpa
mycket snält, och kasta vist med sina kast
spjut: de jaga mycket efter hjortar och
vildsvin, som finnas her i ymnighet, och
göra stor skada för folket; De äta hjor
teköttet rådt, och supa bloden med ske
dar. Jag hörde säjas, at den för omtal
te Sjöröfvaren Kokockinga har år 1659,
kommit oförvarandes bak på landet med
sin flotta, trängt sig in med många tu
sende Chineser, emedan landet stod ho
nom allestädes öppet, och ihjelslagit al
la dem, som ej bodde på bergen, både
unga och gamla, qvinnor och barn, och
af en slump fåt in Fästningen Baxamboy.
Sedan kunde han så mycket lättare öfver
raska det andra slottet Zelandia, der
Fredric Cojet en inföd Svensk var
Ståthållare, hvilken värde sig så länge han
hade krut och lod; Men då sådant, jemte
färskt vatten, började tryta, måste han
dag
tinga om fred; ty slottet låg på en torr
sand-holme i salta sjön, så at både mat och
vatten måste hemtas dit från Baxamboy.
Chineserne höllo ock denna freden re
deliga, til des Holländarnas skep kom
mo, och förde dem derifrån til Batavien.
AJonam är en liten ö, vid pass 40 el
ler 50 mil omkring, der Kokockinga och hans medfölje, hade år 1655, sit til
TArnado är en af de Moluckiska öjar,
hvilcken hafver sin egen Konung.
Konungen i Spanien har först låtit upspaket slugt der
städes, ock kastat up en fästning, hvar
med han sedan trugade Inbyggarena til sin
lydna. Men då Hålländaren blef känd med
dem, stälte han sig snart in, och fick om
sider tilstånd, at bygga sig en fast borg. Han
lärde dem omgås med vapen, enkanner
liga Musqueter och stycken. Således halp
han mycket til, at Spanioren blef utja
gad, likasom på Amboina. Inbyggarne
äro alle Mahemotaner, et vackert folk,
svart til färgen; men fridsamt, hafva långt
hår, som hänger ned på skuldrorna. Och
fast än föga något finnes på denna ö, som
är gagneligit, utom litet negligor, de der
icke eller kasta serdeles af sig; så är hon
likvist en nyckel til de andra öjarna. Her
brukas et slags bröd, som kallas sagu,
och göres af kärnan uti et trä, af hvilken
ock en dryck tappas, som kallas saguver.
Brödet är henigt, såsom det vore stålba
kadt, oh hafver platt ingen smak. Landet är eljest fult med berg, enkannerligen är
der et mycket högt berg: som brinner bå
de natt och dag. Lågan synes om nätter
na helt blå, och står ända up i skyn. Sun
det, som ligger der bredevid, är hvar
morgon tideliga täckt med aska, och berkastar ibland ifrån sig stora stenskref
vor långt ut i sjön; Derföre dristar ock
ingen lägga närmare til med skep, än på
en mil.
De Amboineser och Malajer äro
snälle dansare, och dansa med sablar i hän
derna, som äro gjorde af hårdt trä, göra
åtskilliga hugg och fäktare-språng mot
hvarandra, hafva och ständigt en lång sköld
på venstra armen, at skydda sig med. Den
ne dansen kallas sagalilla.
HEr, så väl som på Amboina, finnes et
slags folk, som kallas Kakurlacko
och utrotas af Inbyggarna såsom ohyra.
Fast än sjelfva folket i landet är svart, så
äro desse sniöhvita både til hull och hår.
De äro om dagarna blinde, och bära sig
åt i dagsljuset, som nyfödde hundvalpar;
hvarföre de ock den tiden hålla sig uti lön
liga jordkulor, och kunna icke finnas i
gen utan stort omak; men ju mörkare
natten är, ju bättre se de, och idka då sin
tjufnad, i det de nafsa från Inbyggarena
Deras mål är ej likt med landsens tungo
mål, utan de framföra det med pipande.
Wår skeppare fick, på begäran af Tarnatanerna en
Amboina är en ibland de yppersta Molickiska öjar, som spisar hele ver
På den tid, då de således voro oen
se sins emellan, tog Ängländaren tilfället i
ktkt, och rotade sig in på det bästa, til des
Holländaren fick fäste derstädes, och bör
jade idka en stor handel, sedan han hade
fåt mäst hela neglike-skogen i sit våld.
Han har nu her bygt många fästningar,
at dermed hålla Amboineserna under
oket; fast de samma äro nog käcka
soldater. De bruka inga andra vapen, än
pikar och spattor eller puströr, och sablar
af trä. De små pilarne, som de blåsa utur
puströren, äro af fisktänder, enkannerli
gen ag Svärdfisk, med en krok uppå.
När de få röken derom, at någon af
de kristna, hvilka gå her utan vapen, skal
gå ut, så lägga de sig i föreväg, och då
den samma kommer, blåsa de en pil af
puströret, hvilken är starkt giftad, och dö
dar den menniskan, som han råkar, så
framt den samme icke genast får menni
sko träck at äta, hvilket de ständigt bära
his sig uti trä-askar, hvarmed giftet går
ifrån hjertat genom upkastelse. Eljest är
detta landet så fult med berg och skog, at
föga två män kunna gå fram i bredd på
de flesta ställen, utan i en rad efter hvar
annan. Nu, sen Inbyggarne så väl veta,
hvar de kristne pläga fara fram, så hänga
de sig fast i höga trän, som stå nära vid
vägen, och hafva sina trä-sablar med sig.
ka, at de kristnas tropp sluta
sig, så akta de granneliga efter de sidsta,
och så snart de samme hunnit fram om
dem, kasta de sig neder utur träna, hugga af
dem antingen hufvud eller armar i et hugg
och sätta sedan af til skogen. När de få
någon kristens hufvud, koka de af köttet,
och bruka hufvud-skålen til drickes-kä
ril. Her uti skogarna finnes en stor myc
kenhet af allahanda Papegojor, Korpar, Luris, och
Då Inbyggarne vilja hafva dem lef
vande, skjuta de dem med trubbota pi
lar, så at de falla neder, och komma sig
straxt före igen; Men dem som de äm
na til mat, skjuta de genast til döds. Her
finnas ock de rätte Indianska korpar,
som hafva åtskilliga färgor; likaledes
Stora ormar, de der göra både menni
skor och svin stor skada.
BAnda är en liten Ö, vid pass 5 eller
6 mil uti runden, hvilken rosas öf
tilräckeliga Muscater, för hela verden.
Denna frukt ger vederqveckelse både med
sina blad och blomster, och af sjelfva röt
terna verkas en härlig olja, utan, at träden
få något mehn deraf. De se ut som pä
ronträn, fast något smalare. När Muscaterne vexa, äro de, med fnaset så store,
Desse Foglar äro större än Strussar,
och beksvarte. De hafva hvarken vingar
eller tungor, men tre klor på hvar fot,
och et hårdt skal på hufvudet. Således
kunna de icke flyga, utan löpa så starkt
som en häst, och kasta sig i språnget öf
ver alt hvad de hinna och möta, vare sig
folk eller fä. Jag har set dem så tama,
at de gåt uti husen bland folket. De k
stade stora stenar som höns-ägg uti deras
gap, dem de slukade up, och vräkte ge
nast från sig genom storändan; sammale
des gjorde de med glöd- och eldröda jern
stycken. Med et ord: hvad mat de åto,
gick straxt ifrån dem igen. Utom dessa,
finnas her bara Paradisfoglar, dem In
byggarne, som nu äro der (fast de äro
som Holländarne, hvilka nu bodt der i
många år, vidgå och säja, at de aldrig sedt
dem vid lifvet, utan alt stadigt funnit dem
döda på jorden. De Naturkunnige kalla
en slik fogel Apodam, efter han icke skal
hafva vingar eller fötter; men detta är lika så sant, som de skrifva om Elephanten, Krokodilen, Leoparden, Kameleonten, med flera; ty jag har fört tvänne med
Konungsfoglen är mycket liten, och
har alla färgor, som finnas i verlden; han
kan ej eller fås lefvande, utan ligger altid
död, uti sjöstranden. Han hålles för va
ra mycket mera värd, än Paradis fogeln.
Eljest finnas her inga grymma och etter
fulla djur.
Hvad Inbyggarena på denna ön vid
kommer, så hafva de tilförene varit sine
egne Herrar, och af ynnest efterlåtit
Ängländarena bo hos sig, och växla skrifter
med sig, hvarpå desse började smånin
gom vpkasta fästningar, och stärka sig alt
mer och mer, tils de på sidstone blefvo
oense med folket på landet, kommo med
tilväldigade sig både den her ön, och til
lika hela Muscat-handelen.
SOmlige säja, at den stora Java är en Ö,
men de fleste hålla före, at den
hänger tilsamman med det landet, som ligger öster ut. Jag
SIdst kan jag ej utelämna det ädla Palmträdet Kokos, som vexer öfver hela
Således har jag nu med få ord upteknat,
hvad jag uti Asien funnit värdigt at tala om.
Den gode Läsaren täcktes hylla mit fö
retagande, ock fylla af ynnest hvad her
fattas, och jag ej hunnit at göra mig så
noga kunnig om.
Den 9 Februarii gingo vi åter til segels,
och råkade genast ut för den ena stadiga börden, som varar i 5 månader, tils vi
Då vi seglade ifrån Java, voro vi öf
ver 360 menniskor; men när vi stälte an
kar uti Vlie, voro allenast 140 qvar, sedan
vattu-sjukan gjordt ända med alla de andra 220. Af de 140, funnos på sistone
Sedan jag nu i 14 dagar brukat läkedom,
mot vattusjukan, i Amsterdam, gick jag
med farkosten Söderstjernan öfver til
Stockholm, och hant, GUD ske lof! lyc
keligen hit den 22 October 1656.
Jag tackar GUD för den nåden, at jag
fick på nytt höra Hans Heliga Ord, och
bruka den Högvärdiga Natvarden, som
jag ej åtniutit på 8 år och 7 månader.
Jag har på hela den tiden gåt 6 gånger
under jemnan dag och nats-linien, tillika
med Stenbockens och Kreftans kretsar.
Jag hemställer hvar redelig Kristen,
at efterfinna, hvad vedermödo jag gåt ige
nom, på samma tid. Jag har ofta va
rit bekajad med ovanliga och dödeliga
sjukdomar: vistats med största lifsvånda i
bland Barbarer, och omgåts med slemma
Hedningar. Jag har hela långa tiden bort
åt aldrig set, än mindre smakat hvarken
öl, bröd, eller vin: Har stundom måst gå
naken, som et oskjäligt kreatur, och lidit
en otrolig vånda i den stora Solhetan. Jag
har i skogar och berg aldrig gåt trygg för
Tigrar, Leoparder, Lejon, Elefanter, vilda Bufflar, Krokodiler, Babianer, Skorpioner, och många slags faseliga