 Tage Bengtsson bär varje dag en basker utan antenn, på
antennens plats finns ett betydande hål, efter en ihakning.
Baskern är brun till sin grundfärg, men det eviga
gnidandet på den och det ständiga av- och påtagandet av
huvudbeklädnaden gör att den har antagit en fettblank,
gråsvart färg. Baskern är inte tilltalande, men den verkar
bekväm för den som den tillhör, Tage Bengtsson säger
alltid baskermössa om denna mjuka, låga mössa utan
skärm.

Han handlar med det mesta av varor och tjänster. Det
han inte kan tillhandahålla med omedelbar verkan, det
skaffar han genom sitt väl utvecklade kontaktnät, det
innehåller både silvertrådar och svarta strecklinjer. Det
rör sig om en mångfald av ting, från ungtjurar och gödhöns
till kranbilar och kylskåp av särskilda märken, ävensom
arbetskraft och sprit i skiftande färger och på dunkar
av olika storlekar. Tage Bengtsson handlar inte med flytande
varor på parfymflaskor och använder inte heller
skrivna papper. Han skriver ingenting, han deklarerar aldrig
någon inkomst, han arbetar med kontanter och fasta
handslag.

   Tage Bengtssons söner Hans-Uno och Bertil svarar för
leveranser, övriga transporter och indrivning av pengar.
De är för att uttrycka det milt, inte kompromissvilliga, de
har spår i ansiktet, på ryggen och längs med smalbenen
efter förhandlingar och mindre kärleksfulla uppgörelser.
På samma sätt är Hans-Unos knäskålar illa tilltygade, av
detta följer en sned och vaggande gång. I svåra fall anlitar
sönerna en kamrat, Willy, som i sin tur kan koppla in en
hel kennel av hjälpredor. De är inga män som man kelar
med och smeker på kinderna som oskyldiga, mjuka, små
kissemissar.

Tage Bengtsson handlar inte med hästar efter att två
gånger ha blivit grundlurad av den fingerfärdige Arvid
Lindberg, med den kända dragspelsbörsen. Arvids medhjälpare
spöade dessutom upp Tage Bengtssons söner.
Under fjorton dagar visade deras kroppar med ansikten
upp alla regnbågens färger. De försökte sig på blodshämnd,
men resultatet blev en binär opposition. De fick ännu mera
stryk eller snarare blev de gruvligt misshandlade. Livet
för de båda arbetade på sparlåga efter mötet med Arvids
pojkar. De blev tvingade till sängläge.
   Tage Bengtssons hy är alltid aningen brunfärgad, hans
ögon är brungnistrande, han bär tattarblod i ådrorna. Han
använder aldrig starka varor, men kvinnor efter behov,
de har ofta olika namn.

    Hans bostad, uthus och åkermarker är som ett auktionslandskap,
en stapelmarknad eller ett välsorterat storförråd.
Utan en synbar ordning, många kallar det föraktfullt för
marknadsgyckel, ett skrotupplag eller ett möghål. Andra
ofta långväga gäster prisar det som ett marknadstorg, ett
paradis med intimitetens skatter, där kan finnas en ovärderlig
del till ett sportbilsbygge eller en hel motor till en
utdöende traktorart. Det är mest män som vallfärdar till
denna pilgrimsort. Tage Bengtssons självgående marknadsföring
sträcker sig över ett vitt och brett område, han
använder inte själv ordet marknad, han talar om handel.

Barn kommer ofta till gården och får då utan betalning
låna en kanin eller en kattunge. Det heter lån, men det
finns aldrig några krav på någon återlämning. Däremot
är det tillåtet, inte bara det, det är ett krav att lämna tillbaka
djuret om man inte kan sköta det och ta hand om
det på ett bra sätt.
   Unga män kommer i andra ärenden till Tage Bengtsson,
för att köpa sprit eller för att få adresser till både
yngre och äldre kvinnor. Tage Bengtsson delar gärna med
sig av sina erfarenheter, ger råd och anvisningar, allt detta
kostar ingenting extra. Men allting annat kostar och Tage
Bengtsson har bara en affärsidé. Allt ska köpas in, tillverkas
eller kommas över till ett så lågt pris som möjligt och
avyttras till det högsta pris som den heliga marknaden

tål. Det finns inga anställda i verksamheten, men det finns
flera som är verksamma i den. Sönerna får pengar när de
behöver och andra behjälpliga får aldrig pengar, men varor
som de behöver eller tycker om. Tage Bengtsson är
snäll och generös mot dem som hjälper honom och
många vill hjälpa till.
   Han har emellertid en egenhet som stöter bort folk och
gör att många drar sig för att komma alltför nära hans
lekamen. Han luktar, han känner inte till ordet hygien,
han tvättar aldrig sina kläder, han bär dem tills de är odörvidriga
och blanka av smuts och fett. Efter avsevärd tid
tar han av dem och bränner dem på bål, tillsammans med
sopor av alla de slag. En gång varannan månad sker detta
och en frän, svartgrå rök söker sig över bygden. Alla vet
vad som händer, alla kommenterar vant händelsen, ingen
har invändningar, ingen vanlig människa och ingen myndighetsperson.
Alla eller de flesta har en kundrelation till
Tage Bengtsson, ingen vill stöta sig med honom, det kan
vara bra att veta att man kan komma till honom i ett
ärende och vid behov få köpa en felande detalj.
   Tage Bengtsson köper aldrig nya kläder, han inventerar
sina egna lager, ofta inhandlade från dödsbon. Dödsbon
är det som han tjänar grova pengar på. Det är naturligt
för alla i bygden att anlita Tage Bengtsson, när hem
ska lösas upp och skingras, det kan gälla både en liten
lägenhet, en villa eller ett betydande hemman. Han ombesörjer

allt, han tar bort allt som ska bort, han städar och
putsar till belåtenhet för nya boende. På detta sätt behöver
inga andra blandas in, det är bekvämt för alla, som
uppskattar denna totallösning och på detta tjänar Tage
Bengtsson pengar. Han tar emot allt, ingenting sorteras
bort eller kastas, han för allt till sin marknadsplats och
sakerna läggs i fyndlådor med otaliga prylar till storslagna
priser. Det är ofta varor som han inte har gett en krona
för och han säljer många sådana lådor varje vecka. Allt
beror på att någon vill ha ett enstaka ting, men det går
inte att köpa enskildheter, hela lådan måste köpas och
fraktas bort. Bra för alla, men bäst för Tage Bengtssons
plånbok. Minst etthundra lådor säljer han varje vecka och
vinsten bara på detta under ett år är att räkna i miljoner.
   En dag varje år badar Tage Bengtsson, det händer på
midsommaraftons morgon, då fyller han ett av sina otaliga
lösa badkar med vatten, döljer sin kropp i badskum,
röker en fet cigarr och täcker sitt huvud med en hög svart
hatt. Det som syns över skumranden, är hans ettrigt röda
ansikte, hatten och cigarren. När cigarren är slutrökt, då
är badakten färdig och det går då för alla att skåda Tage
Bengtssons nytvagna kropp i sin hela nakenhet. Den är
inte vacker, inte heller anskrämlig, men den är påtagligt
asymmetrisk. Den högra armen och det högra benet är
betydligt smalare än lemmarna på motstående sida, den
tredje lemmen påminner om en cykelpump, Tage Bengtsson

ser den själv som en både kraftfull och vacker tillgång.

  Efter badet klipps håret och skägget kort av sonen Hans-Uno
och Tage Bengtsson utför själv vård av sina naglar
på tår och fingrar. Det redskap som används är en välbrynt
morakniv, som används till att skära rökt skinka och ost
med vid helt andra tillfällen. Moraknivens fodral har en
vacker utsmyckning med två röda tygtofsar och små fläckrester
av renskinn.

Tage Bengtssons kosthållning är utan större variation och
nära jorden, potatis, rovor, grönsaker, frukt, grisfläsk, ost
och bröd och så saltade ting från den stora silltunnan. En
gång varje vecka förser Kristina vid Kvarnen honom med
mat. Och hon har gjort det så länge man minns. Tage
Bengtsson dricker vatten, aldrig mjölk, öl eller saft av något
slag. Vatten innehåller för honom alla de nödvändiga
mineraler och salter som en människa behöver. Vatten
är heligt för Tage Bengtsson, han har aldrig funderat på
kosttillskott, aromterapi, läkarbesök eller hemhjälp. Kristina
hjälper honom inte bara med matleveranser, hon tar
även bort missprydande bölder, behandlar besvärande
brännsår och andra svåra märken efter oförsiktigheter.
Hon använder de verktyg som är tillgängliga på gården
som kniv, tång och en lättare mejsel för att avlägsna djupare
liggande ohyra i köttet.

     Kristina känner till ordet sterilisera, hon värmer noga
sina verktyg före användning. Hon arbetar med lugn och
med stor skicklighet, hon använder inga bedövningsmedel.
Inte sällan skriker Tage Bengtsson som en gris på väg
till skållbadet och hans skrik hörs bort över ängar och
mossmarker. Men han är alltid nöjd med Kristinas ingrepp,
de står nära varandra som medmänniskor, de är
vänner, även om det ordet inte används. De använder
inte onödigt många ord för att samtala med varandra, orden
finns i deras ansikten, särskilt i deras ögon och kring
deras munnar. Kristina har en god ställning bland alla
tack vare Tage Bengtssons goda ord om henne. Det som
bär alla läkande krafter är inte salvor, kemiska runda piller
i färgglada kläder eller helande medier. Det som äger
den stora kraften det är vatten och vatten helar Tage
Bengtssons hela kropp. Varje dag dricker han runt sex liter
vatten från den egna brunnen. Vatten är heligt och
brunnen är helig för Tage Bengtsson. Det får absolut inte
finnas störningar kring brunnen, inga läckande burkar,
inga virkesförråd, inga betande djur och inga små varelser
som kaniner och gödtuppar. Tage Bengtsson tycker
inte om när någon närmar sig brunnen. Vattnet och brunnen
är två ädelstenar i hans liv som han värnar med hela
sin kraft. Och när vattnet rinner genom hans strupe, då
känner han det i hela kroppen. Och han höjer sitt huvud
mot himlen och solen om den visar sig, Tage Bengtsson

grips av en besynnerlig yrsel. Detsamma känner han efter
midsommarbadet, han känner det som en rening av
både det kroppsliga skalet och det inre mera svårbestämdbara.

  Det är att notera att Tage Bengtsson använder en salva
som ett universalmedel mot yttre avvikelser som förhårdnader,
skorvliknande angrepp, insektsbett och torra partier
på den vackra kroppen. Det är en cremeliknande gul
salva gjord på ringblommor, bivax, rapsolja och några
droppar från rosenblommor. Kristina får varje år i uppdrag
att skaffa fem burkar att användas under ett år. Tage
Bengtsson kan inte leva utan salvan och han gör ivrig
reklam för den. Den låga bruna burken med det svarta
locket tillhör hans käraste ägodelar. Han använder inte
själv ordet salva, han talar alltid om ringblomskräm. Vid
högtidliga tillfällen och vid viktiga möten med kvinnor,
då smörjer han in sitt ansikte, sina ljumskar och det tredje
benet, just med ringblomskräm. Det är som en förförisk
och rituell handling och då vet alla i hans närhet vad som
är på gång. Om Kristina finns i närheten går hon undan.
Hon vill inte höra på hans yviga berättelser före dessa
viktiga möten. Hon vet att efteråt är han oftast moloken,
vresig och vill vara med sig själv. Men Tage Bengtsson
njuter alltid av förberedelserna, av en stor längtan och de
megastora förväntningarna. Efteråt är det som det blir,
han är inte långsint, han glömmer lätt både misslyckanden

och tillkortakommanden. Om någon dag är allt glömt.

Tage Bengtsson har inget förhållande till Gud, han tänker
inte på själens renhet eller livet efter döden. När han
inte finns då får sönerna ta över och driva verksamheten
vidare och om det inte går får han finna en annan lösning
på hur han ska hantera sitt livsverk. Det är vad han tänker
just nu.
   Tage Bengtsson är arbetsam, han arbetar alla dagar,
han börjar när ljuset kommer och slutar med mörkret.
Han har lärt den rytmen av sin morfar, en småbrukare
med de bästa korna och de största skördarna i hela bygden.
Tage Bengtssons morfar levde nära jorden, han kan
fortfarande minnas de ljumma sommarkvällarna, när de
gick tillsammans på grässtigarna som slingrade sig mellan
vångarna. Morfar gick så sakta i sina träskor, han
kunde plötsligt stanna till och känna på jorden, tvinna
axen mellan sina fingrar och se mot himlen. De kunde
bara stanna, se mot himlen och molnen och morfar kunde
berätta om nästa dags väder. Det blev alltid det väder som
morfar spådde. När Tage Bengtsson tänker på alla de
många dagarna med morfar, då blir hans hjärta och hans
huvud fullt av ljus. Han blundar och han ser bilderna
framför sig, den första starflocken i storträdet i gränsen
mot storbonden Holger Andersson, de ulliga kaninungarna
och de små griskadavren på gödselhögen. Och

av någon anledning tänker han på de bortkastade glasresterna,
rakbladen och de rostiga cykeldelarna på gärdsgården.

   Tage Bengtsson kan känna värmen från morfars hand,
han kan fortfarande känna det rent fysiskt och påtagligt,
om han bara tänker på det intensivt under en lång stund.
Så faller tårarna längs med Tage Bengtssons kinder, som
ett sökande regn på slitna betongplattor, där han står ensam
i en stor och spretig virkeshög, som sönerna just har
tippat av. De såg inte honom, han drog sig undan, han
ville vara ensam med morfar och de bilder som han gav
till honom. Det är visserligen sant, att även mormor var
snäll, men hon krävde en så stor tystnad av honom, för
att få läsa i Bibeln i stillhet, för att vila sin trötta kropp,
för att skriva brev eller för att lyssna på radion. Det är
svårt för ett barn att bara vara tyst och stilla under långa
stunder. Tage Bengtsson upplevde att det varade i evigheter,
möjligen var det en knapp timme? Det var särskilt
under de dagar som morfar arbetade åt andra som timmarna
blev långa, morfar måste det för att få extra pengar
för att överleva och dessutom för att få låna lantbruksmaskiner
av andra större jordägare. De dagarna var inte
roliga hos mormor och morfar och stundtals var de så
många under skördesäsongen. Morfar var borta så långa
dagar. Ibland hade Tage Bengtsson redan somnat när
morfar kom hem, men i halvmörkret kunde han se en

 skymt av morfars ansikte, märkt av svettspår och solens
härjningar, håret låg i tovor. Aldrig, aldrig har Tage
Bengtsson någonsin känt att tiden har gått så sakta, han
kunde visserligen vara ute och leka, men utan morfar så
saknades det alltid något. Gården var inte hel utan morfar,
han fick alltid vara med honom i arbetet med djuren
och med alla bestyr på åkrarna. Tage Bengtsson kände
sig aldrig någon trötthet tillsammans med morfar. Det
var hos honom han lärde sig arbetets rytm, arbetets nödvändighet
och vattnets helighet. Morfar drack ofta vatten,
han sköljde sina händer och sitt ansikte i vatten före
varje måltid. Det skedde med stor noggrannhet och morfar
talade ofta om det välsignade vattnet och om den korta
vilan efter måltiden och efter vattnet. Någon gång kunde
de tillsammans ta av sig strumpor och träskor och stiga
ner i den grunda bäcken, just vid kastanjeträdet. De stod
där stilla en stund, det kalla vattnet omflöt dem, de såg
elritsor pila förbi, de kände på bäckens sandiga botten och
de sköljde sina ansikten i vattnet. Det är en bild som är så
stor och mäktig för Tage Bengtsson, denna med morfar i
bäcken. Det är som en berättelse ur den Heliga Boken.
Nu ser sällan Tage Bengtsson en bäck, inte heller blåklockor
och smultronrevor i dikeskanter, Detta växte
överallt på morfars tid, inte heller ser han den sagolikt
vackra cikorian, den blåmilda färgen glömmer aldrig Tage
Bengtsson. Nu är allt detta borta, rensat och borttagit.

    Fyra gånger varje år kör Hans-Uno Tage Bengtsson till
mormor och morfars grav. Tage Bengtsson vill vara ensam
där en bra stund, plantera nya färska blommor, luckra
upp jorden och ansa den låga buxbomshäcken, dessutom
tvättar han av och polerar lätt den granitgrå gravstenen.
Han sköter om allt som han tror morfar skulle ha gjort.
När allt är klart räfsar han ivrigt jorden och singelstenen
och så berättar han lågmält för mormor och morfar vad
som har hänt under den sista tiden. Han kan även fråga
morfar om råd i kniviga frågor och morfar kommer alltid
tillbaka med svar i Tage Bengtssons drömmar. Morfar är
den person som förekommer oftast i hans drömmar. Så
avslutar han varje besök vid graven med att sjunga den
psalm som både mormor och morfar älskade.

  ” Bred dina vida vingar o Jesus,
  över mig, och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig.
  Bli du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd,
  och låt mig alla dagar få leva av din nåd.”

   När han kommer till Lina Sandells sista ord i den andra
versen då gråter Tage Bengtsson och kan knappt framsäga
orden ” och låt i frid oss åter till nattens vila gå”.
   Om Tage Bengtsson är ensam på kyrkogården sjunger
han högt, om det finns andra i närheten mumlar han bara
orden, men alltid med sina händer knäppta och med

 blicken på namnen på gravstenen. Besöken på kyrkogården
är stora högtidsstunder för Tage Bengtsson, de är
större än jul och i nivå med midsommarbadet. Det känns
i hela kroppen att vara där och efteråt känner han sig
helare som människa. Det är något som hör till hans liv
och när han inte orkar med detta längre, då kommer hans
liv att bli fattigare.

Tage Bengtsson går aldrig till sin mors och sin fars grav,
han längtar aldrig dit, han tänker sällan på dem, tvärtom
han känner en stor befrielse över att slippa se sin fars
namn. Bara att stöta på detta namn kan räcka för att få
honom att känna både vämjelse och hat, han vill inte utsätta
sig för detta för sin mors skull. Mor kan han fördra.
   Allt detta är smärtsamt, men det är så och det blir som
det blir. Det är självklart något som lätt plågar Tage
Bengtsson, men inte en enda gång har han närmat sig
sina föräldrars grav, han har tänkt tanken, men inte fullföljt
den, aldrig har han nått fram till den svarta stenen
med de gyllene bokstäverna. Det kommer att bli så i Tage
Bengtssons liv, han går inte dit.

De dagar som inte Tage Bengtsson arbetar mår han inte
bra, han blir kitslig, han sparkar på saker och kastar lösa
föremål omkring sig. Arbete helar honom liksom vatten.
   Du tycker kanske att det är enformigt att i tid och otid

läsa hela namnet Tage Bengtsson, men så är tilltalet. Ingen
säger Tage, ingen säger Bengtsson. Alla säger Tage Bengtsson,
även hans söner, de säger aldrig far och det har sin
grund i tilltalet av Tage Bengtssons far, Nils A Bengtsson.
Han tilltalades med både för – och efternamn och alltid
med det stora A-et tillagt.
   Tage Bengtsson talar inte gärna om sin far, en plikttrogen
kyrkvärd och en betrodd kommunpolitiker. Hans
far var ingen god människa, gården fick skötas av barnen
och mor. Nils A Bengtsson var en man som pratade med
alla, rörde sig dagarna i ända bland folk och fick förtroende
hos alla. Men allt prat var tomt och hemma gjorde
han bara två saker, klagade på allt och alla och plågade
sin omgivning. Minsta sak retade honom till vansinne och
han utdelade både hugg och slag, han plågade både husdjuren
och barnen. Han åt de bästa matbitarna och det
var bara han som fick läsa i ljus på kvällarna. Nils A Bengtsson
var inte bara en ond man, han var djävulens budbärare,
falskhetens apostel och hyckleriets lärjunge. I sitt
hem slog han barnen och i kyrkan klappade han barnen
på deras små huvuden som en utsänd frälsare eller snarare
en förtvinad diktator. Det finns ingen anledning att
ödsla flera ord på Nils A Bengtsson, det finns bara en sak
kvar att säga, A-et står för Albin, ett fullständigt löjeväckande
namn och ingenting att fästa sig vid.


 Tage Bengtsson har inget varuregister, inte heller någon
förteckning över tillgängliga tjänster. Inga prislappar finns
på någonting. Allt finns i Tage Bengtssons huvud, han är
ett unikum att minnas saker, ner till minsta mutter och
telefonnummer. Det kan finnas enstaka objekt i Tage
Bengtssons samlingar som han inte minns eller känner
till, men då är de heller inte värda att hålla reda på.
    Tage Bengtsson har samma utvecklade sinne och
minne för siffror och telefonnummer som Ernsts meddårar
på sinnesslöanstalten. Tage Bengtsson har emellertid
ingenting som tyder på någon allvarlig rubbning i huvudet.
Han äger både en egensinnighet och en särskildhet,
han är på något sätt åtskild från andra både i sitt tal
och sina handlingar. Men han ses inte som förryckt och
heller inte som en dåre. De flesta ser på honom med respekt
och ser upp till honom och det verk som han har
skapat. Men som alltid är det en omöjlig diskussion att
fånga begreppet normalitet och bestämma dess innehåll
och omfång. Och på samma sätt se till och bestämma vilka
som ska vara innanför gränserna och utanför. Det är inte
heller till någon nytta för ett samhälle med alltför många
som strävar efter normalitet och ängsligt bevakar gränserna
till det så benämnda onormala och med oro ser på
avvikelser och promenader i det onormalas gungflyn och
träskmarker. Ofta är det de som utmanar normaliteten
som vågar ställa de obekväma och opopulära frågorna som

skapar sanna framsteg och utveckling. Normalitet föder
ofta stagnation och konservatism, det leder sällan till nytänkande
och brytande av nya marker. Normalitetens
ängslan leder till rädsla för det nya, det nya blir betraktat
med misstro och negativism och de normalas apostlar och
profeter kan i sin strid för sitt och för jämvikt och balans
ta till rejäla kraftmedel för att både försvara och bevara.
Och på alla sätt motverka rubbningar för att få tillbaka
den heliga balansen. Naturligtvis är det en falsk och kortsiktig
trygghet därför att normaliteten hotas alltid av
utmaningar och hot, på något sätt är det bättre att skaffa
sig en beredskap och en form av immunitet mot förändringar
och avvikelser. De flesta utmaningar går att nonchalera,
andra går att vänja sig vid och så måste ett fåtal
bearbetas på ett aktivt sätt.

Tage Bengtsson skriver inte, han läser ingenting, möjligen
en tidning från gamla tider, som han hittar i sina samlingar.
Han ser inte på teve, men genom att han träffar så
många människor, så är han förhållandevis väl orienterad
om vad som händer omkring honom. Han lyssnar på
radio och älskar musik, särskilt klassisk musik och han
känner ingen större artist än Jussi Björling. Resa är inte
Tage Bengtssons starka och utvecklade sida, men en gång
om året åker han och hälsar på sin barndomsvän på
sinnessjukhuset. Han lyssnar mest på Ernsts utläggningar

 utan slut. Ernst vill inte gärna beröra det gamla, det känns
inne i hela kroppen och frestar på. Tage Bengtsson är ingen
uppskattad gäst på sjukhuset, han för varje gång med sig
inte bara oönskade dofter, utan även små husdjur som
irriterar människors kroppar och huvudsvålar. På något
sätt uppskattar de båda herrarna dessa årliga träffar och
traditionen håller av sig år efter år.
    Ernst Trygger och Tage Bengtsson har känt varandra
länge, de har följts åt genom livet. Omständigheter och
tillfälligheter har gett dem olika liv. Tage Bengtsson betraktar
Ernst som en av de mest briljanta hjärnor som
han har stött på. En liten del i Ernsts hjärna har blivit
störd och taget över Ernsts hela liv, men har kvar sin lärdom
och sin vishet och den utvecklas hela tiden. Dessutom
äger Ernst en sällsynthet i dagens brusvärld, han
kan berätta, detta sällsamma berättande som nu håller
på att försvinna och dö ut.
    Tage Bengtsson anser Ernsts huvud vara överlägset alla
andras på sjukhuset, inte bara de som sitter på de andra
dårarna, utan även de hos läkarna och även hos dem där
det står professor på namnskylten, bredvid
guldpennornaa. Tage Bengtsson har en bestämd uppfattning
om de lärda, de har bara en kunskap som är så liten
att den knappt är mätbar och endast användbar för ett
fåtal. De lärda kan inte heller tala med vanliga människor
om det rysligt viktiga, som de råkar veta.

    Tage Bengtsson har som vanligt sina egna hypoteser
om allting, som här om sjukdomar, behandlingar och förfinade
terapier. Han är övertygad om att om Ernst skulle
släppas fri och arbeta med honom, kasta alla sövdroger
och vara bland goda människor, då skulle han vara nästan
som andra, det skulle ta avsevärd tid, men det skulle
lyckas.
    Men efter de senaste besöken är Tage Bengtsson mera
tveksam, det känns som att det har gått för långt med den
så benämnda behandlingen, i medikaliseringens spår och
i fördärvandet av det friska, förefaller det svårt att komma
tillbaka till ett vanligt liv, utanför.
    Tage Bengtsson och Ernst pratar bredvid varandra om
det mesta. Var och en pratar om sitt, de tycks lyssna på
varandra, stundtals sitter de tysta och det är inte till besvär
för någon. Ernst vaggar med sin kropp och förefaller
lugn. Så är det med människor som känner sig trygga med
varandra, tystnaden är inget hot och inget farligt, utan
ett kvitto på tillit och vänskap och att två står nära varandra.
En tystnad behöver inte mosas sönder av nervöst
pladder och nervösa ordbildningar. En trygg tystnad är
inte bara ordfattig, den är både mild, len och helande. En
otrygg tystnad är som inre skrik och osynliga kramper i
huvud och kropp. Som en vind som sliter hårt i håret.
    Ernst och Tage Bengtsson undviker att prata om det
gamla, det vet båda att det är känsligt och river upp sår

 hos Ernst. Om det skulle ske så lämnas sedan Ernst ensam
att läka och hela dem på nytt, ingen på anstalten
talar med Ernst om hans tidigare liv. Där talas det om
annat som mattider, golvpolering och rätt inställning av
alla de goda pillren. Och om arbetet som ska göras i parken,
det passar Ernst utmärkt, han trivs att vara ute.
   Tage Bengtsson förser Ernst med de pengar, som han
behöver, dessutom har han alltid med en låda böcker från
ett inkommet dödsbo. Ernst kan aldrig vänta med att se i
boklådan, det är det första som han gör när Tage Bengtsson
kommer på besök. Ernst kommenterar med olika
muttranden böckernas värde för honom, han behåller ett
fåtal och resten får Tage Bengtsson ta med sig tillbaka.
Han har även alltid med sig en stor flaska vatten från sin
brunn och han håller alltid en kort föreläsning om vattnets
inneboende krafter och helande värde. Ernst lyssnar
uppmärksamt, han tycker om Tage Bengtssons utläggningar
och han dricker alltid upp vattnet som han får.
Inte för att han är övertygad om vattnets undergörande
krafter, men han vill vara sann mot Tage Bengtsson när
han frågar om han har druckit upp vattnet.
   Dessutom skänker Tage Bengtsson en betydande
mängd potatis, grönsaker och frukter åt sjukhuset. De är
inte egenproducerade utan inköpta av traktens odlare, för
detta är sjukhuset tacksamt och sparar tiotusentals kronor.
Det gör det också lättare för inrättningen att stå ut

med Tage Bengtssons odörer och små husdjur. Allt har
två sidor. Besöket är alltid bra för Ernst, han blir lugn
efter detta och så har han nya böcker att läsa.


När det talas om Tage Bengtsson på bygden är det mycket
prat om pengar och det spekuleras ofta kring storleken
på pengastocken. Att det gäller otaliga miljoner är alla på
det klara med och alla vet också att han ger mycket pengar
till enskilda personer och skilda ändamål. Men ingen som
tigger och ber om pengar får något bidrag. Kristinas döttrar
har fått och får pengar för studier utomlands, han har
även gett mycket pengar till sina medarbetares sjuka barn
för att kunna genomgå operationer i Frankrike och
Schweiz och han ger regelbundet till vattenforskning och
vattenprojekt i Afrika.
