Liksom en gastronom har sitt överkänsliga
smaksinne, så har en "dockbug" sin utveck-lade
 näsa för flytetyg och varor som kommer
och går mellan jordens hamnar. Det tog mig
åratal att bli en dockbug.
     Första gången jag upptäckte min fallenhet
för jobbet var då jag luktade mig till en
kopraskonare i Frisco. Jag kom bort från
tillfälliga tärningsspelande vänner vid Pir 27.
Ty så fort jag fick väderkorn på detta märk-liga,
 som kallas kopra, rusade jag ifrån dem.
     De måtte ha undrat vart jag tog vägen —
jag hann inte förklara för dem, och jag har
inte sett dem sen dess. Det är sjutton år sen.
     Men då jag sprungit från Pir 27, upp-täckte
 jag en för mig ny värld vid Pir 33, ty
där låg "Mako", det snövita kopraskeppet
från öarna söder om linjen. Hon lossades av
nötbruna pojkar, och jag lämnade henne inte
förrän mörkret föll över Friscobukten.
    När jag sedan somnade i mitt krypin vid
hamnen, hade jag ännu den litet söta,
härskna, men dock obeskrivligt härliga
doften av kopra i mina näsborrar. Och under
min huvudkudde låg dagens fynd, ett stycke
soltorkad kokoskärna, detta som var kopra,
och av vilket det blev tvål, margarin, glycerin
och de finaste oljefärger. Jag greps av en
oemotståndlig Iust att segla till de tropiska
hamnar, där kopra lastas. Jag svor att jag skulle
dit — jag kom dit — och jag längtar dit igen.
    Sen den dagen i Frisco har jag efter bästa
förmåga utvecklat mitt väderkorn och det
slags vetgirighet som kanske är säreget för
dockbugs. Hamnarna kring klotet fängslar
mig mer och mer.
    Det finns ett internationellt broderskap av
dockbugs. Vårt sällskap har inga medlems-avgifter,
 inga möten, inga matriklar och vi
mottager ingen lön. Som folk mest är vi
fattiga, men jordens rikedomar, vilka flyter i
trä- och järnskrov från land till land, intres-serar
 oss oerhört. Vi vill lukta på varorna, se
dem och ta i dem., fast vi inte äger dem. Vi
fascineras av allt från bananer, kaffe, kakao,
te, kryddor, säd, socker och fisk till pärlemor,
kol, olja, metaller, maskiner och lump. I allt
det där ligger historien om mänskan. Vi vill
veta hur varorna produceras, varifrån de
fraktas och vi frågar ständigt: Vilka skepp
går — och när? Vi reser som sjömän, vi
arbetar som sjåare, vi seglar som stoweaways
i lasten för att ta reda på ursprunget och
mänskorna som skapat varorna. Vår vurm
drar oss ut på de äventyrligaste resor över de
sju haven och de tusen vattenvägarna till de
fem världsdelarnas alla hamnar. När vi
känner lukten av något som lockar oss kan vi
inte stanna hemma. Gripna av iver tar vi
stora risker — kanske för glansen av
Kinasilke eller för doften av Otaheitivanilj.
Kanske lockas vi av en skutas runda akter-spegel
 eller rytmen i en sång från Tematangi.
     Dockbugs kan man stöta på var som helst
mellan Götet och Pago-Pago. De är konstiga
prickar, och jag minns en dag — det var
vårvintern 1941 — att jag upptäckte en man
som säkert tillhörde vårt broderskap. Han
satt på en av Söders enklare restauranger,
läste sin tidning och såg ut som en vanlig
mänska.
     Men så plötsligt rusar han upp och störtar
till utgångsdörren. Min första tanke var, att
han tänkte smita från betalningen. Men på
mannens bord ligger en blank tvåkrona. Jag
blir ytterligare förbryllad, då jag ser att han
har ulstern under armen, men att han lämnat
sin hatt kvar på bänken.
     — Hatten! ropar jag. Men han hör inte.
Jag hugger den slitna huvudbonaden och
sätter efter honom. I dörren stöter han ihop
med en inkommande, som förvånad stönar
till och grymtar:
     — Jädrans brådis ni måtte ha!
     Jag är ifatt den brådskande och sätter
hatten på hans huvud. Jag väntar mig någon
sorts förklaring, som till exempel att han
skall med tåget eller kanske med flyget från
Bromma. I stället kramar han sin tidning och
utbrister med av iver skälvande röst:
    — Vinterblockaden är slut — kan ni tänka
er islossning, det är islossning! ”Sjdanov”
kom in i dag med last österifrån. Första båten
utifrån i år.
    Mannens fötter klapprar mot trottoaren,
och hans näsa sticker vädrande upp mot den
blekblå vårhimmeln.
    — Hon har foder och styckegods. Men
vad är det för varor? Det är det jag vill veta.
Om det står det inget i tidningen, ropar han
och försvinner om hörnet.
    Jag måste erkänna, att jag greps av
samma undran. Vad var det för styckegods?
Hur såg "Sjdanov" ut efter att ha plöjt genom
isen? Jag skyndade också iväg för att lukta på
vårvinterns första last.
    Men det blev inget av. Europa år 1941 var
taggtrådens kontinent, och en dockbugs iver
att komma inpå hamnarnas skutor och sjö-folk
 kan naturligtvis missförstås. Jag
behövde bara närma mig "Sjdanov", så
genast betraktade hamnpolisen mig med stor
misstänksamhet, och det var med nöd och
näppe jag lyckades göra en svidande reträtt.
    Undrar hur det gick för mannen som
glömde hatten? Han kunde inte ha varit så
långt före mig. Ingenstans syntes han till.
Måhända greps han, när han försökte forcera
taggtråden. Jag kände mig illa till mods och
ansåg det inte hälsosamt att göra förfråg-ningar
 hos polisen. Den har i alla fall ingen
förståelse för oss dockbugs, allra minst nu i
den större oredans tid.
    Och fredens tid, de goda vattenför-bindelsernas
 tid, den motses förstås av alla
dockbugs med stor förväntan och iver, då
vårt verksamhetsfält i dessa dagar är olidligt
begränsat. Ja, det har gått därhän, att vi låter
vår upplagrade verksamhetslust och nyfi-kenhet
 på ett onormalt sätt gå ut över
ömkliga färjor och skärgårdsbåtar. Jag nästan
skäms att tala om det.
    Men även på detta inskränkta och
blygsamma område betraktar man oss med
misstroende. —För inte så länge sen tittade
jag på en båt med diverse last från Ljusterö.
Ämnet var i viss mån något nytt för mig. Vad
kom det nu för varor därifrån? Fisk kunde
jag lukta mig till. Men vilken sort, och hur
såg den ut? Jag försäkrar att jag lade mig
vinn om att inte väcka uppseende på något
sätt — att se med en dockbugs ögon utan att
det märktes — att röra mig långsamt och
liksom peta på ladorna.
    Men det hjälpte inte. Jag måste i alla fall
ha visat ett för långvarigt och intensivt
intresse. En hamnens väktare kom emot mig.
Hans ansikte var det allvarligaste jag sett,
och genast satte han igång med det mest
ingående korsförhör. Namn, nationalitet,
födelseort, födelsedata, sysselsättning, var
hade jag vistats de sista åren o. s. v. —allt
skulle han ha reda på, och hans misstänk-samhet
 tycktes växa ju fler upplysningar han
fick.
    — Hur kan nu herrn påstå, att han är
svensk, muttrade han med ett sarkastiskt
leende. Född i Afrika 4 mars 1906, har ut-ländskt
 namn, utländska föräldrar och har
varit utomlands mest hela sitt liv?
    — Jag är en dockbug, svarade jag för-virrat.

    — Men det skulle jag aldrig ha sagt.
    — Hur sa? stötte han fram i kyligaste ton,
och för säkerhets skull tog han mig i armen.
Inte ett ögonblick släppte han sina forskande
ögon från mig.
    — Jag är kosmopolit, tillade jag, men jag
har svenskt medborgarskap, svensk skol-ning,
 svensk militärutbildning, och jag är här
i hamnen av en tillfällighet.
    Det syntes tydligt att han inte trodde mig.
Men slutligen lyckades jag med svart på vitt
bevisa för honom, att jag var hans landsman.
    — Ja, jag tyckte väl herrn såg svensk ut i
alla fall, mumlade han ursäktande. Så han får
väl gå, tillfogade han tveksamt.
    Efter den historien bär jag alltid pass,
matrosböcker, betyg och andra värdefulla
dokument på mig. Av en god vän har jag
även fått rådet att lägga mig till med en
motbok med minst två, tre liter i månaden.
En sådan bok verkar både svensk och
förtroendeingivande, sade han. Jag har följt
hans råd, men säker är man nog inte förrän
det blir en verklig fred i Europa.
    När den dagen kommer, skall jag ta reda
på lasterna från Ljusterö — i detalj — och sen
ger jag mig ut till de fjärran hamnarna.
    Jag längtar efter bananer och Salvador-kaffe.
 Vi brukade ta in tusentals ton härliga
bönor i Central-Amerika, och ibland sov jag
på kaffelasten för att den doftade så skönt.
    Fikonen vid Sacramentofloden. Jag kom
plötsligt att tänka på dem. Är de lika blåbärs-blå
 som förr? Det är länge sen greken Leo-nidas
 och jag smet land för äta dem tidigt
om morgnarna, när de var daggbestänkta
och vi lastat rnotorskonaren "Scatenas" däck
proppfulla med lök och små gula meloner i
månsken.
    Och bryggan vid Hiawatas farm, är den
lika fullstaplad med vindruvor och persikor
som då jag var med och arbetade där? Jag
måste dit och ta reda på det. Vilka båtar går
förresten dit, och när?
    Härom året såg jag en skymt av så där en
tusen ton Astrakanmeloner — det var innan
det stora kriget, och jag stod och hängde på
en av broarna över Moskva — Volgakanalen
Jag hann inte smaka de där okända
frukterna, och det kan jag inte glömma. De
såg så härliga ut, och den väldiga melon-pråmen
 försvann så fort.
    En amerikansk journalist stod vid min
sida och filmade. Snart kom jag underfund
med, att han inte var en vanlig journalist, att
vi tillhörde samma broderskap, och att vi
talade samma språk. Nog av, vi fann varann
där på bron.
     — Nu har jag knäppt den ena karavanen
av lastpråmar och båtar efter den andra,
utbrast han belåtet. De här sista, såg du för-resten
 så litet fribord de hade, de kom med
svavel frän Kujbysjev och med cement från
Volsk, långt där nerifrån Volgas stränder.
     Emot oss plöjde nu en vit turistångare
med vinkande kalmucker och uzbeker i sina
festliga folkdräkter. Min kollega laddade
snabbt sin kamera.
     — Vet du, sade han och vevade, jag har
till min glädje upptäckt att den här stan —
han sänkte rösten till en viskning — den här
stan Moskva, som brukade vara en landkrab-bornas
 stad, har blivit ett verklig sjöstad sen
sist jag var här. Jättedammar, kanaler och
slussar, det är det som gjort susen. Nu har
Moskva förbaske mig vattenförbindelser med
haven i tre av de fyra väderstrecken. Står just
och funderar på vilken båt jag ska ta, den till
Svarta Havet eller den till Vita Havet.
    — Singla slant om det, föreslog jag.
    Han såg ut att tänka djupt en bra stund.
    — Nej, sade han bestämt. Det ska jag inte
göra. Men säg — han blev ivrig — har du
hört talas om Kamaäpplen? Han såg
hemlighetsfull ut.
    — Nej, hur så?
    — Jo, det är den båten, den som går till
Kamaflodens stränder i Tatarernas republik,
som jag ska ta. Jag åt en gårig ett äpple från
Kama, och det är det mest underbara jag
smakat, förklarade han. Boy, oh boy, vilken
arom — och smälte i mun som glass. Jag
reser dit, i god tid för skörden. Jag vill hålla
Kamajord i min hand och se mänskorna som
arbetar med den. Och sen — tänk dig — att
följa pråmkaravanen med äpplen nerför
floden till Krim!
    Han ville ha mig med, och så gärna skulle
jag följt honom. Men jag var förhindrad. Det
var sorgligt. Han verkade sympatisk, och
hans dockbugsentusiasm var nästan lika stor
som den jag fann i bröderna Fahnestocks
söderhavsexpedition. Dess medlemmar be-stod
 av några av klotets ivrigaste och mest
framgångsrika dockbugs.
    I sju månader var jag ständig gäst på
deras skonare "Director". Under sina långa
kryssningar längs vilda och litet kända
kuster ledde deras nyfikenhet och vetgirighet
inte endast till upptäckter av nya varor.
Dessa unga pojkar fann för vetenskapen
okända fåglar och fiskar. Och en morgon,
den andra september 1936, i västra Söder-havet,
 då solen flöt upp ur ett blygrått hav,
upptäckte de nytt, land — en kedja av sex
skogbevuxna öar. De trodde knappt sina
ögon. De fann att världens bästa och nyaste
sjökort saknade detta land. Med av iver
darrande fingrar ritade de dit sin upptäckt i
närheten av ön Santa Cruz och de kallade
öarna Good Director-öarna.
    Men deras största upptäckt var kanske de
underliga skrivtecknen på Nainokastenen
och jättemonoliten i djungeln på ön
Ndakunimba i Fidjigruppen. Na Vatu Vola
Vola, "stenarna med skrift på", skall kanske
en dag -- då man lyckats tyda bokstäverna —
bli nyckeln till utvecklingen av teorin om de
polynesiska folkens förhistoriska vandringar.
    En kväll på Tahiti, då Bruce, expe-ditionens
 ledare, och jag satt i "Directors"
navigationshytt och latade oss vid våra
bambubägare med citron och vildhonung,
råkade jag få syn på hans saltstänkta dagbok.
Med hans tillåtelse började jag bläddra i den,
och allt eftersom jag läste gick det upp för
mig, att alla dockbugs stor-mogul var Bruce
Fahnestock, denne leende unge yankee som
satt mitt emot mig med sin sköldpadda i
knäet.
    — Jag bar funnit den härligaste av alla
hamnar, skrev han, en hamn som inte är lik
någon annan.
   Här finns för det första inga dockor. En
lång, grönskande vägg följer strandsko-ningen
 från Bougainvilles staty till Messa-gerie
 Maritimes landningsplats. Tradingsko-narna
 förtöjer vid gamla franska skepps-kanoner,
 pluggade med cement och nedgräv-da
 i sanden med regelbundna mellanrum.
Tradingskonare — där har vi ett ord!
   En hel flotta av dem. Snövita är de, snabbt
som passaden seglar de, och alla har de
Papeete som huvudbas. — Pärlor. —
Pärlemor i väldiga högar.
   Och i de stora plåtskjulen väntar kopra i
pyramider på den franska lastångarens
ankomst. Nu sist när den kom, rusade jag i
fruktan till kajen. Jag trodde man tänkte ta
bort alltihop — att koprans mäktiga arom,
dess härskna men dock hypnotiska doft
skulle försvinna med skeppet. Jag var nästan
färdig att köpa en säck. Men så berättade en
storväxt kutterskeppare att mer skulle
komma — från Raiateas dalar, Tahaa och
andra öar — när skonarna återvände -- det
skulle inte dröja så länge.
    Den tar aldrig slut. Kokosnötter skall
alltid falla när de är mogna, och de skall
alltid betyda liv för Polynesien. Man kommer
alltid att göra kopra, och jag skall alltid finna
någon hamn där de lossar den.
    Jag undrar var man får jasminträd från?
Jag hittade en pipa härom dagen. Inte bara
en vanlig pipa. Nej, den var lång och tunn,
och blad var utskurna på den i basrelief. En
gammal man bolmade på den, och han
trodde jag var tokig -- till och med sen jag
betalat honom tjugu francs för den. Jag gick
min väg med den och kunde knappast släp-pa
 näsan från pipvirket. — Det doftade
jasmin, all right. — Jag undrar vilket hörn av
världen det kommer från? Jag undrar vilka
skepp går dit och när?
             KRATERDALEN

Från vilket håll vinden än blåser på Tahiti, är
luften alltid mättad av oceanisk vällukt. Än
brusar den in från havet med vattenöknens
sälta, än dansar den som en lättfotad faun
utför de grönskande fjällbranterna. Vi fyller
våra lungor med tusen dofter från frukt och
blommor som är säregna för ön. Vinden
sprider nästan alltid frömjöl och svalka; väl-lust
 och lugn, glädje och oro på Tahiti. Och
som mångfärgade blommor blåser flockar av
fåglar från träden. Bland dem är den tysta,
sotsvarta stormtärnan — och fregattfågeln —
de djärva färdernas och de väldiga sträckor-nas
 ande.
    Jag tillhörde ett brödraskap av vita och
färgade som brukade vandra in mellan de
skogbevuxna bergen norr om Papeete. I vårt
sällskap var Tuete Tane, Alf Kinnander,
Tahitis frimodige dalmas. Där var leende
Otaha från Honolulu, improvisatören, han
som spelade sex instrument och talade lika
många språk — Hinu, hans broder, snabbare
simmare än världsrekordmannen och släk-tingen
 Kahanamoku. — spirituelle och
humoristiske Ata Custance, musiker, förfat-tare
 och globetrotter från Canada. Där var
arizonaindianen Roy Dunn och hans partner,
norsk-amerikanen och cowboyen Lorin Bell,
två tystlåtna, oskiljaktiga kamrater, som
gjorde tappra försök an glömma den ofrån-komIiga
 avresans dag, då dc måste sätta
kursen mot fastlandet. Där var Taranenko,
kosacken, yankeen, som sjöng grusinska
sånger, skulpterade i ädelträ och spelade
tahitimelodier på balalajka. Där var f. d.
stridsflygarna Nordhoff, och Hall, fäder till
en rad söderhavsromaner och rara tahitibarn.
Där var Lewis från Pirai, han som efter att ha
seglat, över Pacifiken flög över Asien och
Europa till Paris för att få gifta sig med sin
tahitivahine. Där var Mississippi-Bill från
New Orleans, han som fick alla mänskor att
skratta. Där var hela gänget från "Director",
bröderna Bruce och Sheridan, marquesanen
Tehate, Denny, pojken från Themsen, och
allas vår blyge och gode Hei-Hei, panama-negern,
 mästerboxaren och trubaduren. Där
var infödda ungdomar som sällade sig till
oss, män byggda som gudar, kvinnor med
nötbruna kroppar, nattsvart hår och pärlvita
leenden.
    Vårt sällskap var färgrikt och blandat och
kom från alla väderstreck. Men mellan oss
fanns de starkaste vänskapsband, ty vi hade
samma levnadssätt, samma stilla, exotiska
liv. vi älskade samma jord och samma
blömmor. Vi vandrade samma väg upp i
denna vilda dal. Vi följde Fatitauafloden och
brukade slå !äger under mangoträden vid
Pierre Lotis damm. Den ligger på bottnen av
en urgammal kraterdal, vars gröna väggar
reser sig mot skyarna. Där rinner det kris-tallklara
 vattnet från fjällen, som höjer sig ur
diset och de avlägsna ravinernas skuggor. Vi
vandrade ofta till det inre av ön — där var vi
nära Tahitis okända hjärta. Vi älskade
Kraterdalen. Vi brukade stanna där hela
dagarna igenom. Vi simmade och dök. Vi
slumrade i gräset. Vi klättrade i branterna
efter mango, stjärnäpplen, guava, apelsiner
och bananer. Vi pratade och sjöng. Och när
skymningen kom, dansade vi vilda danser
till gitarrer och hajskinnstrummor.
     Vi önskade att hela den stackars blödande
mänskligheten kunde få uppleva lyckan i vår
Kraterdal. Vi lyssnade till det sorglösa sorlet
från Fautauafloden och tyckte oss höra ett
löfte, att den dagen skall komma, då vulka-nernas
 tid är förbi, då hydrorna är aska och
elden inte skall bränna bort det goda livet, då
folkens tusenåriga önskan om att få leva i
vänskap går i uppfyllelse, då de svalnade
kratrarna blir trädgårdar — som vår gröna
Kraterdal på Tahiti.

                       *
    Fast Reri kom från en annan ö, var hon
den som mer än någon annan tillhörde
Fautaua-dalen. Hon hade bott där så länge
hon kunde minnas. Hon berättade att hon
kommit till Tahiti med en främmande kutter,
men var-ifrån hon kommit och vilka hennes
föräldrar var, visste varken hon eller någon
annan. Kuttern hade blåst in i armarna på
orkan och krossats i småbitar mot korall-revet.
 Hon var den enda överlevande, och
hon hade växt upp bos ett vänligt gammalt
kinespar i Fautaua-ravinen.
    Första gången jag såg Reri vattnade hon
sin styvfars tomater. Sen såg jag henne
simma i lavabassängen, och när lion steg upp
under mimträdens knotiga grenar nickade
hon leende och igenkännande till mig.
Hennes våla ljusgröna pareu smet åt kring
hennes fasta, runda kropp, när hon kom fram
i solen för att torka sig. Vi blev beanta,och
snart var Reri medlem av vårt sällskap.
    Man kunde inte undgå att lägga märke
till hennes drömmande, barnsliga ögon.
Hennes blick var underlig — det tyckte vi
alla — och hennes mörka mandelformade
ögon kunde plötsligt och vid de mest
oväntade tillfällen skifta uttryck från det
ljusaste glitter till det mörkaste vemod.
Hennes sånger och danser var likadana -- outgrundliga
 och fängslande.
    Vi lyssnade alla till Reri. Hon hade
kommit utifrån det okända i en tjutande
orkan, och hon hade bott i vår Fautauadal
sen dess. I åratal hade hon lyssnat till
vattenfallets avlägsna sorlande i det inre av
ön. Hon hade blivit ett med det som med den
jord hon trampade. Vi kände att hennes
besynnerliga himene och hennes person-lighet
 gav det mest upphöjda uttrycket för
hela omgivningens trolska atmosfär. Hon var
mycket ung men ändå vis på något sätt. Hon
var Kraterdalens goda ande.
    Reri brukade kalla oss för "raireva". Vi
frågade varför.
    — Raireva, förklarade hon, är de flygande
passadmolnen, vita, lätta moln som stiger ur
havet och seglar från ö till ö. Raireva flyger in
mot fjällen som fåglar. Vi ser dem nu -- kring
Orohenas och Aorais tappar — i nästa
ögonblick är de kanske försvunna. Raireva
faller i mjukt regn, störtar i kaskader utför
branterna, fortsätter i floderna mot havet och
kommer tillbaka med vinden — kanske i
morgon — kanske nästa år. De är moln som
reser långt, och om dem finns många sånger.
    — Som raireva är också några män-skoandar.
 De blåser in från havet. De seglar
från ö till ö. De dyker i floderna och klättrar i
fjällen. De seglar med vinden till revet eller
bortom synranden. Kanske är de tillbaka i
morgon, kanske nästa år. Raireva mötas och
skiljas — till sjöss och här inne bland
palmerna. Raireva dyker upp och försvinner
lika plötsligt som passadens vita moln.
    Ata nickade småleende.
    — Raireva är kanske Polynesiens dock-bugs,
 sade han.
    — Det är riktigt, inföll Otaha. Vi är
raireva. Söderhavet vimlar av dem.
    Taranenkos bruna fingrar trummade mot
ett bamburör, och hans sneda, litet kisande
ögon såg fundersamma ut.
    — Har ni hört historien om Otahas och
Hinus förfäder, undrade han. Taranenko var
expert på Polynesiens gamla historia. — De
var alla stora hövdingar, ända upp till
Moikeha, berättade han. Och alla var de av
den sorten som älskade att upptäcka och lära
känna världen. De besjunges i släktsångerna
tio släktled och mer tillbaka i tiden.
Moikehas son Kila reste från Hawaii till
Tahiti-arkipelagen, en sträcka på ungefär
fyratusen kilometer över öppna havet. Gissa
varför han reste --- jo, för att hämta några av
Raiateas hajskinnstrummor till Hawaii. Det
var långt före Columbus' tid. Och Kilas son,
Kahai, gjorde samma resa och var borta i tio
år. Han förde med sig tillbaka från Tahiti de
första brödfruktträden som grodde och växte
på Hawaiis mark. De byggde underbara
skepp, femtio meter långa skrov av polerade
träplattor, som syddes ihop med kokosrep.
De var snabba som vinden och tog tvåhund-ra
 mans besättning. De begagnade en sex-tant
 av kokosskal, i vilket fanns vatten som
horisontalspegel, en vertikalskåra och en
ställbar bambuvisare. Med den mätte de
stjärnornas höjd. Med den fann de
ögruppernas latituder. De hade flätade kartor
av bambu som visade arkipelagerna,
strömmarna och passadvindarna. De kunde
också navigera efter några egendomliga
sjökort, som bestod av knutar på ett rep. De
var som fregattfåglar. De flög fram över hela
Söderhavet om det föll dem in. De gjorde
historiens djärvaste folkvandringar. Det var
långt före Cook. Det var långt före missio-närerna,
 som trodde att bambukartorna
och kokossextanterna var något syndigt
hokuspokus. I sin okultiverade nitälskan
brände de därför polynesiernas geniala
instrument och deras värdefulla sjökort, som
det tagit generationer att åstadkomma. Tiki
och skulpturer i sandelträ och tamanu gick
upp i rök på samma skändliga bål. Men det
är en annan historia. Moikehas, Kilas och
Kahais andar kunde i alla fall inte brännas.
De lever än — vi lever än, skrattade
Taranenko och lät blicken vila på Otaha, som
mästerligt och omedvetet ackompanjerade
Kraterdalens historieberättare på sin ögitarr.
    De gamla seglade gärna till Tahiti, fort-satte
 Taranenko. Därifrån hade de alla
kommit, folken på Hawaii, Nya Zeeland,
Samoa, Tonga, Raratonga, Marquesas,
Tuamotu och Påskön. Tahiti var polyne-siernas
 moderö. De kallade vår ö för Tahiti
Nui i le vai uri, rau, na ran, te oto n te manu —
Tahiti det stora och mäktiga landet med
mångfärgade vatten och fåglars sång.
    — Alldeles som vi sentida barn i Krater-dalen
 kom också de gamla polynesierna
tillbaka hit. De älskade ön. De var djärva
sjömän.
       — De var stora raireva, de flygande
molnen för länge sedan, viskade Reri och
betraktade barnsligt drömmande sin bild i
lavabassängens kristalliska vatten.
             ENSTÖRINGEN

Han var en besynnerlig gammal inföding.
Man blev inte klok på honom. Och nu hade
han visat sig flera gånger vid Lois damm.
    Ibland vandrade jag ensam i Kraterdalen,
och en morgon då. jag gått in i ravinen, där
floden dansar vit över de svarta vulkanste-narna,
 såg jag honom första gången.
    Jag hade nått bassängen och vilade vid
stranden, där pärlgräset växer manshögt.
Runt om reste sig fjällen mot skyn. Jag stod
som ett litet kryp på kratergrytans botten.
Härnere låg ännu nattens skuggor, men högt
däruppe mot morgonljusets blåa valv
seglade flockar av vita fåglar mot havet. Utan
att jag riktigt visste varför, drogs min blick
oupphörligt till bassängen. I dess blanka yta
skymtade en fläck av de grönskande
kraterväggarna. Jag trodde mig vara ensam
och njöt av den stora tystnaden.
    Det var då jag plötsligt fick syn på
honom. Hans spegelbild avtecknade sig
tydligt i det klara vattnet. Han satt rak och
orörlig under en skruvpalm i sluttningen och
betraktade mig. Som en tikiskulptur av
rödbrun lava var han, och jag skulle inte ha
trott att han var en mänska, om han inte burit
ett blått höftskynke. Gamla män brukar bära
den färgen.
    Fast jag stirrade ned i dammen måtte han
ha anat, att jag upptäckt hans spegelbild, ty
han reste sig hastigt och gled ljudlöst bort
bland de vilda lemonträden på andra sidan
bassängen.
    Efter detta första sammanträffande fick
jag av kapten Lolo på "Matahiva" veta att den
egendomliga gamlingen hette Pahoa. Något
mera kände inte han till om honom, och vad
Lolo inte visste om mänskorna runt Papeete,
det visste knappast någon annan heller. När
jag bad honom berätta om Pahoa, ryckte han
på axlarna.
    — Mannen vill vara ensam, sade han. Låt
honom därför vara det!
    Det lät mycket förståndigt, detta som
Lolo sade, men jag var i alla fall besatt av den
nyfikenhet som är så vanlig hos raireva. Och
inte kunde jag heller hjälpa att Pahoa så ofta
dök upp intill mig i branterna kring Lotis
damm.
    Men den gamles insjunkna, fjärrskådande
ögon uppmuntrade aldrig till något samtal.
Hade han varit vit, skulle hans tillbaka-dragenhet
 inte förefallit så underlig — på
öarna finns många eremiter, som försöker
glömma något europeiskt eller amerikanskt
förflutet. En tahitier däremot brukar aldrig
fly sina medmänniskor. Pahoa var ett undan-tag.
 Han vandrade alltid ensam, och som ett
halvtamt skogsdjur visade han sig någon
gång i en glänta för att sedan plötsligt för-svinna
 i ravinens saftiga grönska.
    När solen stod högt, satt han uppe i bran-ten
 på en som det tycktes nästan oåtkomlig
avsats. Lianerna blommade kraftigast där. De
är det svala dunklets blommor.
