                       I


”Det är ert fel alltihop.”
    Drängen Sture på Lunnamöllan hade
stannat upp framför Sven och väste nästan
fram anklagelsen. Sture var i vanliga fall ingen
muntergök precis, men nu var blicken olycks-bådande.

   ”Du ser ut som om du sålt smöret och
tappat pengarna”, försökte Sven muntra upp
stämningen med. Skämtet gick inte alls hem.
Sture upprepade: ”Det är ert fel alltihop” och
lade till ”Everetts och ditt.”
    Sven hade tagit plats under det stora
körsbärsträdet framför drängkammaren i östra
flygeln. Från sin utgångspunkt hade han sett
Sture lufsa omkring som en osalig ande på den
kullerstensbelagda gårdsplanen. Sven insåg, att
det var någonting som plågade honom och
frågade: ”Vad är det som du lastar oss för?”
    Sture tittade på Sven och sa med ett sorgset
tonfall: ”När Ines kom hit som piga efter Ida,
så blev det så fint här. Hon var så kärvänlig till
mig och vi hade det så fint. Vi blev ju nästan
som fästefolk.”
    ”Ja, det observerade vi alla här på
Lunnamöllan”, inflikade Sven och fortsatte:
”Men vad är det du klandrar Everett och mig
för?”
    ”Jo sen ni gjorde det där luktegottet till
henne, blev hon som förbytt och tittade inte till
mig. Ni måste ha något konstigt i det ni rör
ihop inne i fru Perssons förråd. Det var inte
bara Ines konstiga sätt utan det kom ju man-folk
från långt håll och gjorde sig till för
henne. Här kom Harry från Glivarp, Tilly från
Borrby, Lille Otto från Blästorp, Viktor från
Bondrum, Eme från Ingelstad och många fler.
Vad har ni hällt i luktegottet egentligen? Ines
gjorde sig till och bar sig åt med alla man-folken
och mig brydde hon sig inte om mer.”
    Sven hade lyssnat på Stures utläggning och
kommenterade: ”Vi har inget konstigt i våra
blandningar och det är säkert inte vårt luk-tegott,
som ökat Ines attraktionskraft.”
    Sture var normalt ingen verbal bjässe.
Sven såg, att han höll på att samla sig för ett
nytt inlägg:
    ”Det är inte bara luktegottet, som ställt till
det. Tänk förra sommaren gick Helge och jag i
blåställ och gjorde drängasysslor här på Lun-namöllan.
Vi vårade och höstade. Nu går
Helge i kostym med väst och klockekedja på
magen som förste man hos änkan i Ham-menhög.
Nästa vecka skall de gifta sig och fira
med middag på Hammenhögs Gästis. Änkan
har beställt Lunnasjölax. Det var den fisk som
Everett hittade först. Jag var där och jag såg
med egna ögon hur han slängde sig i mossen
och drog upp laxen. Änkan har också beställt
en ny dubbelsäng hos Jeppssons Möbler till
bröllopsnatten. Det passar sig säger hon. Då
blir Helge husbonde med två drängar och
ryktare på en fin gård. Då kommer han ihop
med fint folk. Han håller på att lära sig jaga, så
att han kan vara med och jaga änder med de
fina gubbarna i Hammenhög. Han har också
kommit med i ett sällskap, som skall gå på
ålagille både i Kyl och i Mälarhusen till
hösten. Han har anmält sig till något som heter
Rotary, men där sitter storbonden Hugo Nils-son
i vägen. Han är rädd om sitt hår nu. Nu är
det inte fritidsbarberaren Alvar Rickard i
Vallby som tar hand on klippningen för 50 öre.
Nej, nu är det sockenbarberaren Urban
Lundström i Hammenhög. som sköter Helges
hår. För 10 kronor gången får Helge håret
tvättat, putsat och lagt en gång i veckan. Det är
till att kosta på sig.”
     Efter denna verbala kraftansträngning
tystnade Sture.
     Sven: ”Vi kan väl bara gratulera Helge och
önska honom och hans fru lycka till. Helge
hälsade på mina föräldrar för ett par dagar
sedan. Min far sa då till honom, att om han
sköter sig lika bra där som han skött sig på
Lunnamöllan, så kommer det att gå bra för
honom. Om det vill sig väl kan det kanske
också bli en arvinge på gården. Helge hade då
skrattat och sagt, att frun är i en ålder, som inte
utesluter smått.”
     Sven återkom till Sture: ”Hur kopplar du
ihop Helges framgångar med luktegottet?”
     Sture svarar: ”Helge fick ju sova med fru
Perssons nattmössa med er hårsmörja i. Det
stod inte länge på förrän Helge hade ett tjockt
vågigt hår igen. Han blev på hiskligt dåligt
humör, när han höll på att bli kal på hjässan.
Det blev helt annat ljud i pipan, när håret kom
tillbaka med er smörja. En kväll cyklade han
till Hammenhög för att gå på biografen i stallet
vid Hammenhögs Gästis. I pausen stötte han
på en änka från Hammenhög. De kom i sam-språk.
Efter bion bjöd änkan hem Helge på
kaffe. Efter det mötet styrde Helge sin cykel
flera kvällar i veckan mot änkans gård i Ham-menhög.
Vid Mikaeli lämnade Helge Lunna-möllan
och flyttade till änkan. De förlovade
sig också då. Han fick en ny ljusblå Monark-cykel
med växel av henne. Hon klädde också
upp honom. Hos Folke Olsson i Ö Hoby pro-vade
han ut två nya kostymer med väst. Det
blev också lut med keps och vegamössa. Han
fick ärva hattar efter änkans döde man. De var
några nummer för stora och hängde ner över
öronen. Han justerade detta med att klippa till
några sidor av Ystads Allehanda och stoppa in
under svettremmen. Med klockekedjan i väs-ten
blev Helge riktigt presentabel också i de
finare kretsarna. Romansen slutade alltså med
giftermål.”
    Sven invänder: ”Visst har det hänt Helge
mycket positivt och spännande, men jag tycker
att du överdriver när du tillskriver oss äran av
det. Vad har du i åtanke? Tror du att vi kan
göra något för dig? I så fall, vad vill du att vi
skall göra?”
    Sture tänkte efter: ”Ni har något konstigt i
era blandningar. Det ställer till det på olika vis.
Ibland blir det bra och ibland blir det inte bra.
Kanske skulle ni kunna hjälpa mig att få till-baka
den till mig kärvänliga Ines?”
     ”Jag tror, att du har en övertro på vår
förmåga att hjälpa till i så komplicerade frågor,
men jag skall konferera med Everett. Vi får se
vad vi kan komma fram till.” svarade Sven.
    Everett och mormor Elin hade tillbringat
några dagar efter skolavslutningen hos Eve-retts
kusin Erik Mattisson i Eslöv dit-transporterade
av Glivarps Droska. Everett
hade i ett rikssamtal från Eslöv på morgonen
meddelat, att han beräknade återkomma till
Lunnamöllan vid tiden för eftermiddagskaffet.
    Sven hade efter samtalet med Sture börjat
få kalla fötter av vad han mer eller mindre
lovat Sture. Han kände stort behov av att
sammanstråla med Everett i Elins förråd för att
dryfta den uppkomna situationen. Därför kän-de
Sven en viss lättnad, när Henning styrde
Glivarps Droska in på Lunnamöllans gårds-plan.
Everett och Elin lämnade droskan och
den artige Henning var behjälplig med att
lossa bagaget.
     Everett siktade omedelbart in sig på Sven.
Han berättade med andan i halsen, att Erik i
Eslöv lärt honom ett nytt spel som hette
Monopol. Han beskrev hur trevligt spelet var
och han hade bett mormor Elin om pengar för
att inhandla ett Monopolspel i affären. Elin var
dock gramse på honom av någon anledning, så
han fick inget bidrag till något spel. Everett
bestämde sig då för att kopiera spelet med
spelplan, regler och alla tillbehör. Han var
angelägen om att vi skulle provspela med en
gång, men Sven meddelade nu att vi hade
råkat få ett akut fall på halsen, som krävde
omedelbart rådslag i Elins förråd.
     Väl på plats redogjorde Sven för samtalet
med och det halva löftet till Sture. Everett
tittade på Sven och kommenterade: ”Du är inte
klok. Skall vi som inte ens är tonåringar nu bli
äktenskapsmäklare? Vi har ju varken teore-tiska
eller praktiska kunskaper i ämnet. Hur
menar du att vi skall lösa detta?
   Sven replikerade: ”Vi får bredda våra
kunskaper genom att närmare studera din
morfar Erlands erotiska litteratur. För övrigt
har vi ju sett ett och annat, när vi smygtittat på
paren nere i Björkhagen.”
    Sven funderade en stund: ”Jag tror, att det
är viktigt, att vi kommer igång med en gång,
så att Sture märker, att vi håller på att försöka
hjälpa honom.”
    Sven fortsatte: ”Den första frågan vi måste
ställa oss är om vi på något sätt kan påverka
Stures yttre, så att han blir mer attraktiv för
Ines?”
    ”Vet du något om vad Ines gillar?” frågade
Everett. ”Jag för min del tycker, att hon mest
talar om Viktor. Jag har sett honom. Han har
tjockt med makassarolja i håret och snor-bromsar
under näsan. Det verkar som om han
vill likna Clark Cable i filmen ”Borta med
vinden.”
    Sven funderar: ”Vår Herre var nog inte på
bästa humör, när han skapade Sture och Ines.
Utan att vara elak kan man väl säga, att ingen
av dem är särskilt bildskön. Att försöka
förvandla Sture till en kopia av Clark Gable är
absolut inte att tänka på.”
    ”Lika lite som det går att förvandla Ines till
en Vivien Leigh-kopia”, byggde Everett på.
    Everett: ”Jag tror att det är lättast att
komma igång genom att plocka ihop en
hårolja, så att han får sova med mormors
nattmössa. Vi kan ju blanda lite av våra rester
och kanske lägga till någon ny doft.”
    Sagt och gjort pågarna rörde ihop en ny
hårolja och samma kväll sov Sture sött i fru
Perssons nattmössa med den nya håroljan i
håret. Eftersom man inte visste vad som kunde
tänkas ge resultat, gällde det att bygga upp och
testa ett helt batteri av åtgärder. Om detta var
pågarna överens.
    ”Vi måste lusläsa morfars böcker för att få
tips”, fastslog Everett.
     ”Jag har redan förslag till två nästa steg”,
sa Sven. ”Jag har läst att ett kärleksbrev måste
till och därefter en blomsteruppvaktning.”
     ”Hur skall det gå till?” undrade Everett
”Stures talanger omfattar varken bokstäver
eller siffror och därför varken skriv- eller
läskonsten.”
     ”Vi får väl snickra ihop ett brev med tips
från din morfars böcker”, replikerade Sven.
Ett brev med följande lydelse sattes på pränt
samma kväll:

   Kära fröken Ines på Lunnamöllan
   mina blivande barns vackra och kloka
   mor.
   Era outgrundliga ögon säger ja,
   låt nu er vackra mun också säga ja.
   era blivande barns far

    Brevet försågs med ett 5-öres grönt fr-imärke
med bild av Gustaf V och postades
nästa dag. Everett, som tagit på sig att ordna
blomsteruppvaktningen handlade snabbt.
Redan nästa dag hade han på hemväg från
skolan inhandlat en Hortensia hos Blenda Mår-tenssons
blomsteraffär i Borrby. På medföl-jande
kort skrev han:

   Kära fröken Ines på Lunnamöllan
   Vad kan vara lämpligare än en
   Morsdagsblomma till mina blivande barns
   mor
   Era blivande barns far

    Postmannen hade aldrig tidigare haft något
brev till Ines och kanske av nyfikenhet levere-rade
han det personligen till eftermiddags-kaffet.
Ines sken upp som en sol och efter en
stund sa hon: ”Det är Viktor. Han säger så
granna ord till mig. Viktor är grann och fin.”
    Pågarna konstaterade att de tre första åt-gärderna
inte var så lyckade. ”Vad gör vi nu
för att gå vidare för att hjälpa Sture?” frågade
sig Sven. Everett pekade på ett Lyckans hjul,
som Olle i granngården hade lämnat efter sig i
vredesmod, när spelkassan blev tom.
    ”Tror du, att vi skulle kunna använda den
pjäsen på något sätt?”
    ”Det är nog ingen dum idé”, tyckte Sven,
”där finns ju siffror och färger, så vi kanske
kan få dem att spela med.”
    Pågarna planerade nu ett upplägg, så att
Sture och Ines skulle dra hjulet igång. Sven
skulle rapportera till Everett om numret, som
kom upp och Everett skulle visa på en skylt
det namn, som motsvarade det numret. Tyvärr
blev det något missförstånd, som gjorde, att
det blev till ett fiasko. Det började med att
Sture fick veta, att hans tillkommande hette
Helge och lika illa blev det när Ines fick veta
att hennes tillkommande hette Klara. Både
Sture och Ines blev rasande och trodde, att vi
ville driva med dem.
    ”Nu ligger vi illa till”, konstaterade Everett
efteråt. ”Vad gör vi nu?”
    Sven hade läst en annons i tidningen
Kvällsstunden om en nyhet, som kallades
lyckopendeln ASTRAL. Den såldes med en
manual och levererades med snöre och krok att
hänga upp den i. ASTRAL beskrevs som ett
orakel, som hade kännedom om och kunde
informera om allt som framtiden hade i sitt
sköte. Sven hade dock noterat, att priset låg en
bit över pågarnas investeringsbudget och att
pendeln därför inte var nöjlig att förvärva.
     ”Kan vi inte göra vår egen lyckopendel?”
frågade Everett. ”Hushållerskan Klara hos
Lindgrens har en ASTRAL, så vi kan åka dit
och titta på den, om du vill.”
     Sagt och gjort pågarna cyklade upp till
Klara och bad att få titta på hennes
lyckopendel. Alltid älskvärd ville Klara först
bjuda på saft och nybakad vetekrans. Efter lite
kallprat plockade Klara fram ASTRAL och
vecklade ut manualen. Hon demonstrerade allt
med inlevelse och hon försäkrade, att hon hade
haft stor glädje av ASTRAL. Pågarna åkte
tillbaka till Lunnamöllan och intog sina platser
i Elins förråd.
    ”Du Sven, vi kan kanske bygga på den
här”, sa Everett och visade upp en illa
medfaren kastpil i trä, som han hittat i Morfars
lådor. ”Jag föreslår, att vi tar med oss några
hönsfjädrar och cyklar upp till bysmedens son
Hugo, han kan nog hjälpa oss.”
    Tio minuter senare parkerade pågarna sina
cyklar utanför smedjan. Hugo stod i porten:
”Vad har ni på hjärtat idag?” frågade han.
Everett tog fram pilen och hönsfjädrarna och
började beskriva ärendet. ”En av mina systrar
har en sådan ASTRAL-pil, så jag vet vad det
rör sig om”, avbröt Hugo. ”Det skall jag nog
kunna greja.”
    Hugo la pannan i djupa veck: ”Jag har ett
förslag till er. Har ni kvar Olles kasserade
Lyckans hjul? I så fall föreslår jag, att ni
hämtar hit det på en gång, så skall jag montera
ihop dem till superoraklet ESRELLA.”
    Pågarna tittade på varandra överraskade
över Hugos radikala förslag.. ”Vi cyklar ner
till Lunnamöllan och hämtar Olles Lyckans
hjul”, sa Sven och en kvart senare överläm-nades
hjulet till Hugo i smedjan. ”Jag har
mycket göra, men titta in på fredag kväll, så
får vi se hur långt jag har kommit.”
     ”Vi har lite nya förutsättningar nu att
arbeta med”, sa Sven när de cyklade hem till
Lunnamöllan. ”Denna gång får vi verkligen
genomarbeta våra manualer, så att vi inte råkar
ut för samma fiasko, som senast med Sture och
Ines.”
     Pågarna kämpade hela veckan för att hitta
ett idiotsäkert upplägg, som dessutom gav
utrymme för att styra svaret i önskvärd
riktning. Fredagskvällen kom och pågarna
infann sig hos Hugo i smedjan. Hugo mötte
upp och lyfte täckelsen på ESTRELLA.
Pågarna trodde inte sina ögon. ESTRELLA
var lackerad i läckra färger. En nedfällbar båge
av aluminium utgjorde fäste för själva lycko-pilen.
Av Erlands gamla kastpil hade nu blivit
en färggrann och väl balanserad lyckopil.
Hugo hade också tänkt på en enkel
fästanordning på cykelns pakethållare och till
och med klippt till ett vaxdukshölje, som
skydd för otjänligt väder.         Hugo fäste
ESTRELLA på Everetts pakethållare, eftersom
den var störst. Pågarna tackade för hjälpen och
så cyklade de hem till Lunnamöllan. '
    Nu var den stora frågan, hur de skulle
kunna locka Sture och Ines tillbaka efter det
senaste fiaskot. Man enades om att man skulle
låtsas som ingenting och bara göra folk
nyfikna genom att ställa upp apparaten på
hörnbordet vid det stora matbordet. Redan vid
kvällsmaten började folk undra och fråga vad
det var för en märklig apparat. Sven svarade
kortfattat att det rörde sig om superoraklet
ESTRELLA. Det blev inte så mycket mer sagt
om det den kvällen. Nästdag började folk fråga
vad man kunde ha för nytta av den och hur den
fungerar. Sven erbjöd sig då att tillsammans
med Everett demonstrera apparaten efter
kvällskaffet.
     ”I kväll har jag inbjudit alla intresserade
till en demonstration av ESTRELLA. Är du
beredd?” informerade Sven Everett.
     ”Är du säker på att Sture och Ines
kommer?”
     ”Nej, men jag tror att de hänger med de
andra”, svarade Sven. ”Det är nog bäst att vi
tränar upplägget i eftermiddag.”
     Allt fungerade perfekt och pågarna såg
fram emot kvällens seans. Ryktet om demon-strationen
av ESTRELLA hade spritt sig ända
upp till Glivarps By. När föreställningen skulle
börja hade ett tjugotal personer samlats kring
det stora bordet. Pågarnas upplägg, som
byggde på att de själva skulle ha initiativet
sprack direkt. Alla talade i munnen på
varandra och alla hade frågor, som de ville ha
svar på. Trots de oordnade formerna blev
kvällen ändå lyckad. Både Sture och Ines fick
veta, att de var ämnade för varandra och Ines
fick dessutom besked om att Viktor, Tilly och
de andra friarna var olämpligt sällskap för
henne. Pågarna var nöjda med kvällen och
tyckte att Sture och Ines hade närmat sig
varandra ett snäpp.
    ”Nu gäller det att smida, medan järnet är
varmt”, inledde Everett eftersitsen. ”Jag läste i
morfars böcker, att noshörningshornpulver
skall vara bra för kärlekskranka unga män att
ta till, når man vill fånga en kvinna. Jag
frågade efter sådant pulver på apoteket i
Borrby, men apotekaren tittade så konstigt på
mig och sa, att man inte höll denna produkt i
lager. Innan jag gick frågade han också, vad
jag skulle ett sådant pulver till.”
    Everett funderade på problemet hela vägen
hem till Lunnamöllan. Ett vapen för att hjälpa
Sture hade gått förlorat. ”Du Sven”, sa han
senare hemma i Elins förråd: ”Jag tänker horn
som horn, skulle det inte kunna fungera lika
bra med en annan sorts horn?”
    ”Morfar har ju en hel låda med gamla
horn. Det ser ut, som det handlar om horn från
tjurar. Här har jag ett horn, där det står Ramses
premierad med första pris i Borrby år 1888.
Det låter väl lika bra som en noshörning från
Afrika?”
    ”Javisst, nöden har ingen lag, så vi kan ju
pröva. Det är säkert inte giftigt”, tyckte Sven.
    Everett hämtade ett rivjärn i mormor Elins
kökslåda och det stod inte länge på förrän
Everett hade ungefär en matsked med
tjurhornspulver på bordet framför sig.
    ”Fy, det luktar apa”, menade Sven och höll
för näsan. ”Du får kanske koka pulvret.”
    ”Kanske det”, svarade Everett och samlade
pulvret i en bit gasbinda, som råkade vara till
hands. Everett försvann in i köket. Efter ett par
minuter var han tillbaka.
    ”Jag hade tur, det stod en kittel med kok-hett
vatten på mormors vedspis. Jag doppade
knytet med pulvret några minuter och sedan
var det klart.”
    ”Det luktar faktiskt inte så illa nu”,
intygade Sven. ”Jag kunde aldrig ur boken
klura ut, vem som egentligen skulle ha noshör-ningshornpulvret,
så jag tror, att det ä lika bra,
att vi ger både Sture och Ines en dos.”
     ”Har du någon idé om hur vi skall få
pulvret i dem?” frågade Sven. ”Vi får ju inte
riskera, att andra också får det i sig.”
     ”Jag har ett förslag. Jag köper en påse med
sotare hos Sjöstrands café i Simrishamn i
morgon, så preparerar vi två av dem med vårt
pulver och erbjuder Sture och Ines.”
     ”Vad är sotare?” undrade Everett.
     ”Jo det är en kaka, där man blandar ihop de
överblivna kakorna från föregående dag,
spetsar med arrak och rullar till bollar som till
slut doppas i chokladströssel och säljes i en
pappersform, eftersom de blir lite kladd av
arraken,.”
     ”Det låter inte särskilt gott”, sa Everett,
”men vi kan ju pröva.”
     Nästa kväll hade Sven lagt upp 10 sotare
på glasassietter, varav två var special-preparerade
för Sture och Ines. Everett och
Sven följde noga, om de kunde spåra någon
tilltagande kärvänlighet hos Sture och Ines.
Stämningen runt bordet var god och
köpekakan uppskattades av alla, men några
särskilda tecken kunde inte spåras hos varken
Sture eller Ines.
     ”Har vi nu slut på all ammunition?”
undrade Sven och lade pannan i djupa veck.
     ”Ja egentligen”, sa Everett. ”Det enda jag
nu har att komma med är ett helt orealistiskt
tips.”
     ”Vad handlar det om?” undrade Sven. Det
visade sig, att Everett i morfars hylla hade
hittat en skrift, som handlade om hur kärleks-kranka
unga män för så där 500 år sedan
betedde sig för att snärja sin kvinna. Ett av
tipsen handlade om att mannen skulle ikläda
sig en fotsid vit toga, invänta nästa fullmåne
och då ge sig ut barfota vid midnatt och vandra
runt närmaste kyrka mumlande fraser på latin
Pater Noster osv. Pågarna förde över denna idé
till nutid på Lunnamöllan. Pågarna föreslog
Sture, att ta på sig en lång vit nattskjorta och
vid nästa fullmåne vandra barfota runt
flaggstången i trädgården på norra sidan av
boningshuset. Sture kunde ju inte memorera
latin utan pojkarna föreslog att han skulle
mumla ”kom Ines” medan han vandrade runt
flaggstången.
     Sture sparkade bakut direkt och bad
pågarna flyga och fara. ”Nu har vi bränt allt
vårt krut”, konstaterade pågarna samstämmigt
och vi nådde inte hela vägen fram i vår strävan
att hjälpa Sture.”
     Det gick några dagar, så lyste en fullmåne
upp landskapet kring Lunnamöllan. Ett och
annat moln täckte emellanåt fullmånen.
Någon timme efter midnatt hördes plötsligt
hemska vrål kring Lunnamöllan. Everetts mor-mor
och Svens föräldrar hade sovrum mot
trädgården. De väcktes av de ihållande och
hjärtslitande vrålen. När de öppnade fönstret
till trädgården, såg de en varelse i vit klädnad,
som for omkring på ett ben utstötande
förskräckliga skrik. Molnen, som kom och
gick gjorde, att det tog en stund, innan de
kunde identifiera vålnaden som Sture.
    Vrålandet hade hörts långa vägar och folk
kom till platsen. Först kom den andre drängen
och möllaren. Everett och Sven var också
snabbt ute i trädgården liksom några från byn.
Sture låg på marken och vrålade fortfarande av
smärta. Då kom en skepnad i nattsärk runt
hörnet. Hon sprang fram till Sture, knäböjde
och sa: ”Vad är det med dig Sture?” Stures
vrålande övergick till ett mer stillsamt gnyende
och han sa: ”Ines kom, som pågarna sa.” Han
repeterade samma ord om och om igen.
    Pågarna trodde inte sina ögon. Möllaren
och den andre drängen lyfte upp Sture och
med gemensamma ansträngningar lyckades de
baxa honom runt huset och in på gårdsplanen.
Svens far såg, att Sture var genomblöt och
smutsig samt behövde tillsyn till sin fot. Han
ville därför, att de skulle lägga ut en filt på det
stora matbordet och placera Sture där. Hela
sällskapet följde med in och Ines satt och höll
honom i handen. Sture fortsatte sitt gnyende,
men hade samtidigt ett saligt leende anlete.
Svens mor kom med husets förbandslåda och
inledde med att såptvätta fötterna i ljummet
vatten. Det tog en god stund, innan hon hade
nått fram till huden under fotsulorna. Hon
torkade rent och bad om en pincett. Hon
började med att plocka bort ett halvdussin
föremål under den vänstra foten. Efter ha
tvättat med borsyrelösning täckte hon såren
med kompresser och avslutade med att lägga
ett förband med gasbinda.
     ”Jag tog ut sju getinggaddar under foten”,
sa hon. De har säkert gjort väldigt ont.”
     Sture bars nu ut till drängkammaren, där
han fick på sig en ny nattskjorta. Han somnade
sedan med Ines hand i sin. Han fick sedan vila
upp sig i flera dagar och Ines såg till att han
fick mat och tröst.
     Svens far konstaterade att Sture trampat i
ett jordgetingbo under sin barfotavandring runt
flaggstången och detta förklarade getinggad-darna
i hans fot. Everett och Sven hade svårt
att somna den kvällen. ”Det är egentligen inte
klokt, att Ines kom, som det stod i den där
gamla skriften”, filosoferade Everett. ”Tror du,
att våra aktiviteter har haft någon betydelse?”
    ”Det lär vi aldrig få reda på” svarade Sven,
”men vi vet ju i alla fall att de inte varit till
skada för dem.”
    Nästkommande Mikaeli lämnade både
Sture och Ines gården för anställningar på en
större gård i Brösarpstrakten. Sture och Ines
gifte sig senare. Ryktet om pågarnas insats
som äktenskapsmäklare spreds i bygden. När
ryktet om superoraklet ESTRELLA vandrar i
några led blev det ingen måtta på superlativen.
    ”Det är konstigt”, summerade Sven, ”trots
att vi inte vet ett skvatt om inverkan av våra
aktiviteter, tillskrivs vi och kanske i synnerhet
ESTRELLA oanade egenskaper, som äkten-skapsmäklare.”

   ”Vårt tjurhornspulver tycktes inte ha verkat
så bra”, summerade Everett, ”inte ens på
mormor.
    ”Vad menar du?” undrade Sven,
    ”Jo, mormor river en morot varje dag, men
den här gången fick hon också en rejäl dos av
tjurhornspulvret, som satt kvar i rivjärnet. Hon
klagade på att det var grus på moroten. Till
råga på allt elände kokade jag också pulvret i
hennes tevatten. Hon tyckte det smakade illa,
men det var ju inte så ovanligt i dessa tider
med surrogat.” ”Inte ens dubbel dos gjorde
henne mer kärvänlig
          Everett och Sven som
          äktenskapsmäklare
                    II

Svens far var vice kassör för lokalavdelningen
av Riksförbundet Landsbygdens Folk i Salarp
och delar av Glivarp. Uppdraget innebar, att
vid juletid besöka medlemmarna och inkassera
medlemsavgiften för det kommande året.
Svens far delegerade uppgiften till Sven som
såg till att det blev en trevlig upplevelse.
Folket i gårdarna var nästan utan undantag
mycket gästfria och ingen ville se någon
besökare lämna sin gård utan någon form av
förplägnad.
    Sven hade nu kört rundan ett par gånger
och hade lärt sig vad som vankades på de olika
ställena. Förplägnaden var så riklig, att Sven
för att kunna utnyttja allt gott hade delat upp
aktiviteten på två dagar. När skolan slutade ett
par dagar före julafton, tog Sven en dag för att
planera och skriva ut alla medlemskorten.
Nästa förmiddag bar det iväg. Sven hade sedan
länge en unicabox monterad på pakethållaren
och den kom väl till pass nu för att ta hem de
presenter, som erbjöds.
    Sven hade ätit en mycket lätt frukost och
därför satt det bra på första stället med en
kavringsmörgås med nyrökt ål och äggstan-ning.
Den vänliga husmodern skickade också
med en rejäl påse med hemlagad nötknäck. På
förmiddagen blev det vidare provsmakning av
hemmagjord glögg baserad på saft av svarta
vinbär och hyllebär och spetsad med lite olika
vätskor och kryddor. Det värmde gott i kylan.
    Vid middagstid hade Sven kommit till en
gård, där familjen precis satt sig till bords för
att äta dagens huvudmål. Sven inbjöds att dela
taffeln med familjen och tackade ja direkt, när
han såg menyn. Det vankades blodkorv med
en blandning av lingonsylt och vispgrädde.
Sven hade alltid gillat den maträtten och lät sig
väl smaka. Middagen drog ut på tiden, efter-som
Sven fick många frågor om de senaste
spektakulära händelserna på Lunnamöllan.
Många undrade om Sture fått hjärnsläpp, efter-som
han sprang naken runt i trädgården och
vrålade mitt i natten. Sven fick korrigera det
där ned naken, men i övrigt ville han inte
uttala sig om händelsen.
