Svensk ordbok 2009, webbversion

å`terge äv. åld. å`tergivaå`tergiva verb återgav, återgett el. återgivit, återgiven återgivna, pres. återger äv. åld. återgiver åter|­giv·it1skapa en direkt, verklighets­trogen före­ställning om (ngt) med hjälp av fram­ställning i skrift, tal, bild eller toner med avs. på före­mål, situation, skeende etc. men äv. tanke el. känsla komm.JFRcohyponymföreställa 1 med några snabba pensel­drag kunde hon återge det väsentliga hos en personhans version av händelse­förloppet hade blivit felaktigt återgiven○äv. försvagat med avs. på text e.d.skriva ner eller trycka av i o­förändrad form JFRcohyponymåterberätta den hemliga rapporten återgavs i går­dagens tidning○äv.över­sätta hans verk finns återgivna på svenskaåterge ngt (SÄTT) (ngnstans)sedan 17362äv. lös förb. i formenge åter ge till­baka ngt (vanligen) abstrakt Nollhennes ord återgav honom hans tro på livetåterge ngn/ngt ngtsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. atirgifwa Subst.:återgivande, återgivning