Svensk ordbok 2009, webbversion

öm´ adjektiv ~t ~ma ömm·are1som vållar smärta vid beröring eller rörelse om (del av) kropp; på grund av sjukdom, skada e.d. admin.med.JFRcohyponymond 3 ömfotaden öm tummehon höll om sin ömma käkehan kände sig öm i hela kroppen efter vurpan○äv. om ngt som lätt tar skadaömhudadett ömt tand­kött○äv. bildligt, spec. i fråga om själslig känslighetsamvetsömhon har ett så ömt skinn att hon aldrig skulle tåla en till­sägelsehan måste ha trampat på någon öm tå med sin replik, efter­som hon blev så irriterad○spec. äv. i fråga om logisk svaghet e.d.hon satte fingret på en öm punkt i hans resonemangöm (i ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. ömber ’usel; öm­tålig; med­lidsam’; nordiskt ord med grundbet. ’usel; o­lycklig’; av o­säkert urspr. 2som har och ut­trycker varma, vårdande och beskyddande känslor för ngn, särsk. ngn i svagare position admin.komm.psykol.JFRcohyponymkärleksfullcohyponymtillgiven ömhjärtadhon är en öm morhan var mycket öm mot henne när hon var sjuk○äv. om handling e.d.en öm smekning på kindenmoderns ömma blickaren öm och förstående behandling○äv. om varmt kärleks­full situation, ofta med in­slag av erotikibl. ngt förskönandeJFRcohyponymintim ömma om­famningaren öm scen när de tu möttes i­gende blev över­raskade i en öm situationöm (mot ngn)ngns ömma lågase1låga 1 ömma känslorsekänsla 2 sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)