substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
örn|gott·et●tygöverdrag för sovkudde
hush.JFRcohyponymkuddvar
örngottsbandbroderade örngottbyta örngottörngottets svalkande linne mot kindensedan 1355Åbo domkyrkas Svartbokfornsv. örnagat ’örngott; huvudkudde’; svenskt ord, förledet till ety403808öron (se öra), efterledet trol. besl. med gitta i bet. ’fånga upp, få tag i’