Svensk ordbok 2009, webbversion

bön substantiv ~en ~er bön·en1försynt eller öd­mjuk begäran av ngn, riktad till en person komm.tid.JFRcohyponymvädjancohyponymhemställan en bön om hjälpen bön om förlåtelsehär hjälpte inga böner ― samtliga blev av­skedadeen bön (om ngt/att+V/SATS) (till ngn)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. bön; gemens. germ. ord, besl. med grek. phone´ ’röst’ 2hän­vändelse till gudom el. helgon e.d., i till­bedjan el. med öd­mjuk begäran relig.tid.JFRcohyponymförbön böndagbönemötetacksägelsebönen stilla bönen tyst bönbe en bönhon satt försänkt i bön○äv. om de ord som ut­talas när man berbordsbön”Fader vår” kallas ”Herrens bön”○i vissa sammansättn. äv.stund av andakt nyårsbön○äv. försvagat, mer el. mindre bildligt el. skämts.nu får vi be en stilla bön att allt går braen bön (om ngt/att+V/SATS) (till ngn), en bön (för ngn/ngt)sedan början av 1100-taletrunristad gravhäll, Hammarby, Uppland (Jansson, 1959)runform byniR (plur.)