Svensk ordbok 2009, webbversion

bann`a verb ~de ~t bann·ar1kraftigt före­brå komm.JFRcohyponymläxa upp hans pappa bannade honom för att han aldrig städade sitt rumbanna ngnsedan 1501brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. banna; till bann 2ut­tala kraft­uttryck mindre brukl.komm.JFRcohyponymförbanna han svor och bannadebannabanne migminsannanv. för att ge eftertryck åt vad som sägs​ vi var banne mig värda att vinna den här matchen sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons StadslagSubst.:vbid1-113667bannande Det börjar verka kärlek banne mig.Titel på den vinnande melodin i schlagerfestivalen 1968, framförd av Claes-Göran Hederström