[-åŋ´]
substantiv ~en ~er
bat·ong·en●ett slagvapen i form av en kort käpp
av gummi med el. utan metallkärna el. av trä etc.; mest anv. av polis och vakter
samh.vakt med batong och hundbatonger mot fredliga demonstrantersedan 1850av fra. bâton ’käpp, stav’; av medeltidslat. bas´tum ’käpp’; jfr bastonad