substantiv ~en ~er
be·hör·ig·het·en●det att uppfylla de formella kraven
för tjänst, studier etc.
samh.JFRcohyponymkompetens 1
behörighetskravlärare utan formell behörighetstudentexamen ger allmän behörighet till högre studier○särsk. om myndighets rättighetförvaltningsmål ligger under kammarrättens behörighetbehörighet (till ngt/att+V), behörighet (att+V)sedan 1810