Svensk ordbok 2009, webbversion

belas´tning substantiv ~en ~ar be·last·ning·en1tryck eller dragning på ngn konstruktion e.d.; särsk. i samman­hang där håll­fasthet e.d. prövas tekn.JFRcohyponymbörda belastningsprovmaximibelastningett kul­lager för höga belastningar○äv. om jäm­förbara kraftersärsk. in­om aero­dynamik, ballistik o.d.vingbelastningen projektil med hög belastning○spec.över­förande av kropps­tyngden på en skida för att svänga e.d. belastningsväxlingbelastning (av/på ngt)sedan 18342yttre på­frestning som kräver an­strängning, energi, resurser etc. ekon.det var stor belastning på telefon­växelnbelastningen på vård­centralen○spec. i ekonomiska samman­hangbelastning på likviditeten○spec. äv. om effekt­uttag ur maskineröverbelastningbelastning (av/på ngt)sedan 18823besvärande eller försvårande om­ständighet särsk. biologisk el. social jur.han har ingen kriminell belastninghan är en belastning för sin familjhennes depressioner beror på ärftlig belastning○ibl. skämts.kyrko­herdens far och far­far var präster, så han har ärftlig belastningbelastning (av ngt), belastning (för ngn)sedan 1891