Svensk ordbok 2009, webbversion

betving´a verb ~de äv. betvang, ~t äv. betvungit, ~d äv. betvungen, ~de äv. betvungna, pres. ~r be·tving·ar●kämpa ner mot­ståndet hos ngn el. ngt, med an­vändning av våld psykol.JFRcohyponymövervinnacohyponymbesegracohyponymkuva trupperna lyckades aldrig helt betvinga gerillan○ofta bildligt, spec. i fråga om intellektuell segerhan betvingade oppositionen med skärpan i sina argument○spec. äv.hän­föra pop­gruppen betvingade publiken full­ständigtbetvinga ngn/ngt (med ngt)sedan ca 1430Själens tröstfornsv. bethvinga Subst.:betvingande