Svensk ordbok 2009, webbversion

bunk´er substantiv ~n bunkrar bunkr·ar1starkt, täckt strids­värn av betong eller jord för kul­sprutor, kanoner, strids­ledning m.m. mil.JFRcohyponymblockhus 1 en under­jordisk bunkerbunkrar och skytte­värn från an­dra världs­kriget○äv.starkt skydds­rum sedan 1941av eng. bunker med samma betydelse, äldst i bet. ’kista; låda, som tjänar som sitt­plats’ 2vanligen i sammansättn. drivmedelsförråd på far­tyg urspr. om kol­box sjö.bunkeroljakolbunker○nu­mera vanligen om själva driv­medlensedan 19113sand- eller jordfylld fördjupning i golf­bana av­sedd som hinder sport.bunkerslagsandbunkerhon tvingades slå sig in på greenen över en bunkersedan åtm. 1934