verb dängde dängt, pres. dänger
däng·er1ofta med partikelntill
slå hastigt och hårt
vard.komm.hon dängde till pojken i ansiktetdänga näven i bordetdänga (till) (ngn/ngt)sedan 1491Skrifter till Läsning för Klosterfolkfornsv. dängia ’slå; bulta’; trol. urspr. ljudhärmande; jfr överdängare
2häftigt och hörbart svänga hit och dit
vard.Nollfönstret stod och dängde hela nattendängasedan ca 1775Subst.:vbid1-139856dängande