[dåmin´jån]
substantiv,
best. f. ~, dominier, n-genus
dom·ini·on●statsbildning inom Brittiska samväldet
med i praktiken nästan fullständig självständighet
numera ej officiell beteckningpol.rum.sedan 1924av eng. dominion med samma betydelse; av lat. domi´nium ’äganderätt; egendom’; jfr dominera, domän