Svensk ordbok 2009, webbversion

duell´ substantiv ~en ~er du·ell·en●kamp mellan två personer enl. vissa regler; förr särsk. med pistol el. värja som vapen mest histor.mil.sport.tid.JFRcohyponymenvigcohyponymtvekamp han ut­manades på duellen duell i gryningen○äv. all­männareartilleriduellrevolverduelltävlingen slutade i en hård duell mellan amerikanen och engels­mannen○äv. bildligt om intellektuell kraft­mätning o.d.ordduellpartiledarduellen lång duell mellan å­klagare och försvarareen duell (med ngn), en duell (mellan ngra)sedan 1649; 1866 i bildlig bemärkelseav fra. duel med samma betydelse; av lat. duell´um ’strid; tve­kamp’