Svensk ordbok 2009, webbversion

fundamen´t substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en funda·ment·et1grund som ngt större före­mål vilar på särsk. hus men äv. t.ex. maskin el. staty byggn.tekn.vetenskapl.JFRcohyponym2bas 1cohyponymgrundval ○äv. bildligtgrund­läggande utgångs­punkter teorin om klass­kampen är marxismens fundamentett fundament (till ngt)sedan senare hälften av 1400-taletSchack-tafvels lekfornsv. fundament ’grund­val’; av lat. fundamen´tum ’grund­val’, till funda´re ’grund­lägga’ och -ment, lat. -men´tum, ändelse som bl.a. brukas för att an­ge resultatet av en handling 2(platsen för) det satsled som in­leder en sats i vissa grammatiska beskrivningar språkvet.i satsen ”I går var jag på bio” är ”I går” fundamentsedan åtm. 1967