Svensk ordbok 2009, webbversion

förfall´a verb förföll förfallit förfallen förfallna, pres. förfaller för·fall·er1fort­skridande starkt försämras mot full­ständig förstörelse Noll○särsk. om byggnad, i brist på under­hållhuset har fått stå och förfallaen gammal förfallen kyrka○äv. om person, moraliskt och kroppsligthan kom i dåligt sällskap och förföll mer och mer○äv.hem­falla, hänge sig åt visst klander­värt beteende ty­värr förfaller han i­bland till över­drifterförfalla (till ngt)sedan 1512–13minnessedel om åtgärder att vidta i finska Viborgs län (Grönblad)fornsv. forfalla; av lågty. vorvallen med samma betydelse 2upp­höra att beaktas jur.låta hela saken förfalla○spec. om juridisk före­teelsemålet fick förfallaförfallasedan 1616 (i jur. anv.)3vanligen i vissa ut­tryck upp­nå slutet på sin löp­tid om lån e.d. som ska betalas ekon.lånet förfaller (till betalning) den sista i månadenförfallasedan 1669Subst.:vbid1-161657förfallande (till 2 + 3); förfall (till 1 + 3)