Svensk ordbok 2009, webbversion

förvill´a verb ~de ~t för·vill·ar●få (ngn) att genom fel­bedömning begå miss­tag om person el. före­teelse psykol.JFRcohyponymvilseleda mång­falden av små­partier kan förvilla en del väljarehon var förvillande lik sin syster○äv. med konstruktionsväxlingi ett ut­tryck röra i­hop hans ”förklaring” snarast förvillade begreppen för demförvilla ngn (med ngt/att+V/SATS), förvilla ngt (för ngn)sedan ca 1430Själens tröstfornsv. forvilla, till vill; jfr villa bort Subst.:vbid1-166005förvillande; förvillelse