Svensk ordbok 2009, webbversion

gnäll substantiv ~et gnäll·et●ut­draget, o­artikulerat, upp­repat läte som vanligen tyder på plåga av ngt slag komm.JFRcohyponym2gnycohyponymtjut babyns gnäll○ngn gång äv. om liknande ljud från ngt icke-levandesåg­klingans gnäll i surveden○ofta bildligt om klago­mål, särsk. protest, i ordnu gör ni som jag säger, utan gnälldet var all­tid samma gnäll över att hon kom för sent hemgnäll (över ngn/ngt/att+V/SATS), gnäll (på ngn)sedan 1738till gnälla