Svensk ordbok 2009, webbversion

grus substantiv ~et grus·et●material som består av grov­korniga stenpartiklar upp­kommet genom vittring el. malning; anv. som fyllnads­material, för dränerande beläggning m.m. numism.trafik.JFRcohyponymsandcohyponymjord 1cohyponym1lera grusbeläggninggrusgropgrusgånggrusvägfyllningsgrusmorängrusstrandgruskratta gruset på trädgårds­gångengruset knastrade under hennes fötter○spec. som under­lag på tennis­banorgrus är det långsammaste under­lagetfranska mästerskapen spelas på grus○äv. bildligt, spec. i ut­tryck för förstörelse e.d.störta i grusetresa sig ur grusetstaden förvandlades till grus och aska○spec. äv. om ngt relativt värde­löst, särsk. om små­myntvard.○spec. äv. om värde­lös information vid datasökningom man inte har några begränsningar vid sökningen får man en massa grusgrus i maskinerietsmärre hinder eller o­lägenhet i viss process​ först gick sam­arbetet bra, men sen kom det grus i maskineriet ha grus i ögonenha trötta eller an­strängda ögon​ med grus i ögonen vinglade han i­väg till köket för att sätta på kaffe sedan ca 1430Själens tröstfornsv. grus; av lågty. grus ’grovt krossade stenar’; jfr gryn, gryt, gröt