Svensk ordbok 2009, webbversion

gä`rning substantiv ~en ~ar gärn·ing·en●handling gärna av mer konkret slag och i förhållande till människor el. sam­hälle komm.sesehandling 1 JFRcohyponymdådcohyponymverk 1 gärningsmanillgärningvälgärningöverloppsgärninggöra en god gärningen Gudi behaglig gärningkärlekens gärningaren brottslig gärning○äv. om en persons samman­tagna viktigare verksamhet, ibl. under hela det verksamma livetJFRcohyponym2kall 1 kulturgärningmannagärningprästgärningdet centrala i hans gärninghennes dagliga gärning○äv. i ut­tryck för straffförrädarna fick sina gärningars lönmörksens gärningaronda gärningarurspr. bibl.; ngt åld.​ öde gränder är ofta skåde­plats för mörksens gärningar och skumrask­affärer ta ngn på bar gärningertappa ngn under ut­förande av en förbjuden handling​ pojkarna togs på bar gärning när de försökte stjäla en skoter sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. gärning; bildn. till 2göra