Svensk ordbok 2009, webbversion

hin´der substantiv hindret, plur. ~, best. plur. hindren hindr·et●om­ständighet som försvårar eller omöjlig­gör ngn verksamhet eller ut­veckling JFRcohyponym1stopp 1 byråkratiska hinderstrukturella hindervill hon resa utom­lands ska vi inte lägga några hinder i vägenfattigdomen var inget hinder för deras lyckadet stats­finansiella läget ut­gjorde inget hinder för reformenatt bygga om arenan mötte inget hinder från kommunal­politikerna○äv. konkretföre­mål (eller terrängförhållande) som minskar fram­komligheten ishindersnöhinderstridsvagnshinder○spec. i vissa sporter om ut­placerad an­ordninghindertagninghan klarade hindret lätthästen rev sista hindretett hinder (för ngn/ngt) (mot ngn/ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. hinder; till hindra