Svensk ordbok 2009, webbversion

hjäl`te substantiv ~n hjältar hjält·en1person som gjort ngn mycket modig eller av­görande in­sats och där­för åt­njuter beundran yrk.hjältedyrkanhjältedödhjältegloriafolkhjältefrihetshjältekrigshjältehon räddades av en sago­likt ädel hjältehan blev matchens hjälte genom att nicka in kvitteringen i slut­sekunderna○äv. om mycket upp­offrande el. tål­modig e.d. personofta i förb. med genitiv en arbetets hjälteen hjälte som bar sitt lidande i tysthet○äv. försvagat, spec. om person som är före­mål för beundran el. kärlek”Du är min hjälte”, viskade hon till honom○spec. äv. om person i all­mänhet (i ut­mattat till­stånd)där låg han som en slagen hjälte efter ett dygn utan sömn○ibl. iron.om han drar kniv så vad du gör, försök inte spela hjältesedan 1430–50Hertig Fredrik av Normandiefornsv. hälade, helte; germ. ord, urspr. ’fri man’ 2(manlig) huvud­person i diktat verk som roman, film, teater­stycke e.d. film.litt.vet.scen.yrk.romanens hjälte är en helt all­daglig kontorist(ngts) hjältesedan 1798