Svensk ordbok 2009, webbversion

humö´r substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en hum·ör·et●sällan plur. sinnes­stämning som betingas av (mer till­fälliga) yttre om­ständigheter psykol.JFRcohyponymlynne lekhumörmisshumörmorgonhumörsolskenshumörstridshumörett glatt humörhålla humöret uppehan blev på dåligt humör när apparaten inte fungerade○ibl. om visst slag av sinnes­stämning, spec.glad, harmonisk sinnes­stämning särsk. i ut­tryck för brist på detta förlora humöretvara ur humör○spec. äv. i ut­tryck för irriterad sinnes­stämningfatta humör○ibl. mer neutralt (men med an­tydan om gott/dåligt humör)han kan vara väldigt under­hållande om han är på det humöret○äv. som karaktärs­dragdet att lätt bli arg eller irriterad hon har humör den flickan!(på) humörsedan 1629av fra. humeur med samma betydelse; av lat. hu´mor, se humor