substantiv ~n hålor
hål·an●djup urgröpning eller hålighet
spec. i berg el. i jorden
JFRcohyponymlyacohyponym1kula 2
jordhålapiggsvinet kurade i sin håla under klippanefter jordbävningen kom människorna fram ur sina hålor○spec. äv. om hålighet i kroppens inre (vanligen med viss funktion)vanligen i sammansättn.
brösthålanäshåla○äv. bildligt om (sluten) lokal där betänklig verksamhet försiggår el. om ytterst människofientlig lokalvanligen i sammansättn.
fängelsehålaopiehålaspelhåla○äv. om isolerad ort med stillastående, ointressant livofta i sammansättn.
småstadshålai den här hålan tänkte hon inte tillbringa sitt livsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. hola; till hål
2hå`la
verb ~de ~t
hål·ar●ge rännlik eller kupig form åt
form.○äv.göra hål i
hålade kopieringspapper som man kan sätta in i pärmhåla ngtsedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. hula; till hål
Subst.:vbid1-187108hålande,
vbid2-187108hålning