Svensk ordbok 2009, webbversion

höst substantiv ~en ~ar; obest. f. sing. genitiv ~as i ett uttr. höst·en●års­tid som följer efter sommaren och känne­tecknas av o­stadigt väder och löv­fällning tid.höstdimmahöstlufthöstlövhöstmanöverhöstmörkerförhöstsenhöstboken kom ut i höstastill hösten ska de flytta till Stock­holmlöven har gulnat ― det betyder att hösten har kommithan ska börja skolan till hösten○ibl. med ton­vikt på mot­svarande förändringar i naturendet var höst i luftenhöstens starka färger○ibl. med ton­vikt på negativa stämningar av förgängelse, depression o.d.höststämningute var det vår, men i hans sinne var det höst○äv. bildligt om ålderdomenlivets höst(om/på/under) hösten, (i) höst, (till) hösten, i höstaspå sin ålders höstel. på ålderns höstvid hög ålderofta skämts.​ hon var än­nu på sin ålders höst full av berättelser ur sitt långa liv sedan senare hälften av 1300-talet; 1648 i bildlig bemärkelseFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. höster; gemens. germ. ord, eg. ’skörd’; besl. med grek. karpos´ ’frukt’ Höstens dagar äro genomskinliga och målade på skogens gyllne grund ... .Edith Södergran, Höstens dagar (i Dikter, 1916)