Svensk ordbok 2009, webbversion

ick`e adverb ●ej uttr. för förnekande el. upp­hävande av inne­hållet i resten av satsen el. en del av den ngt formellt el. högt.NollSYN.synonyminte ”Mitt rike är icke av denna världen”, sade Jesusnågot brott har icke begåtts○spec. betr. (inne­hållet i) ett följande adj. el. subst.vanligen som för­led i sammansättn. med mot­satta egenskaper ofta stilistiskt neutraltJFRcohyponymo- 1 icke-kristentransplantation av så­väl levande som icke levande vävnad○i retoriska vändningar ibl. försvagat till rent utfyllnads­ordhögt.hur vackert var det icke!(gälla) ngts vara eller icke varase3vara icke desto mindrese1mindre icke förtyseförty icke sa Nickeuttr. för nekandevard.​ hon trodde att hon hade pengar kvar på kortet, men icke sa Nicke sedan 800–900-taletrunristad järnring, Forsa, Hälsingland (Åhlén)runform aki, fornsv. äkke, ikke ’intet; icke’; urspr. neutrum av ingen