äv.
i sä´ri sä´r
adverb
i|sär●med upphävande av förbindelsen
mellan två el. flera delar
Nollhon sköt försiktigt isär skjutdörrarnahan plockade isär leksaksbilen för att se hur den var konstruerad○äv. utan innebörd av förändringutan förbindelse
han ställde sig med fötterna isär○äv. bildligtmeningarna gick isär om NN:s kompetensman måste hålla isär arbete och fritidsedan 1643till 1i och fornsv. sär, dativform av sig, eg. ’för sig’; jfr sär-