Svensk ordbok 2009, webbversion

juve´l substantiv ~en ~er juvel·en●slipad ädel­sten kläd.psykol.juvelbesattjuvelhalsbanden dyrbar juvel○i plur. äv. om juvel­besatta smyckenkronjuvelerförsäkra sina juveler○äv. bildligt, spec.högt värderad person eller sak föreningens fastighets­skötare är en juvel○spec. äv. (iron.)person som upp­för sig illa han har några sköna juveler i sin klassjuvelen i kronan det absolut värde­fullaste​ Indien var juvelen i kronan i det brittiska imperiet sedan 1561 (i sammansättn. iuuelwärck ’juvel­besatt smycke’); 1805 skön juvel (ironiskt om person)av ty. Juwel med samma betydelse; ur fornfra. joel ’smycke’; trol. till lat. joc´us ’skämt; lek’; jfr jonglera, jox