Svensk ordbok 2009, webbversion

kö [kö´] substantiv ~n ~er kö·er1ordnad rad av personer som väntar på sin tur handel.samh.köbildningbiljettkömatköen lång köstå i köställa sig sist i köngå före i könkön ringlade sig runt hörnet○äv. i fråga om annat än personerbilkö○ibl. mer el. mindre bildligt i ut­tryck för konkurrens om ngt åtrå­värtstor­lagen i NHL stod i kö för att köpa unga svenska ishockey­spelare○spec. med ton­vikt på väntankösamhällebostadsködaghemskötelefonkötomtkö(i) kö (till ngt)sedan 1841av fra. queue ’svans; käpp; rad’; av lat. cau´da ’svans; stjärt’ 2den sista delen av (tävlings)grupp sport.JFRcohyponym2tät hon fick en dålig start och hamnade i könsedan 18163käppliknande biljardredskap som man stöter på bollen med spel.sedan 1795