Svensk ordbok 2009, webbversion

kamm`a verb ~de ~t kamm·ar●ibl. med partikelnigenom reda ut och ordna (huvud­hår) med kam hyg.kläd.kamma luggenkamma håretkamma barnenkamma i­genom håret med lus­kam○ofta med ton­vikt på resultatetibl. med partikel, särsk.ut kamma sid­benakamma ut lockarna○ofta refl.han stod och kammade sig fram­för spegeln○äv. ngt ut­vidgatkamma mattfransarnakamma ullenkamma ngn/ngt, kamma (ut) ngtkamma nollse1noll sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. kamba; till kam Subst.:vbid1-202354kammande, vbid2-202354kamning