Svensk ordbok 2009, webbversion

knack`a verb ~de ~t knack·ar●slå flera gånger efter var­andra med ngt hårt mot ngt hårt Nollknacka hål i isen○särsk. som lystringssignal, vanligen på dörrknacka i väggenbudet knackade på dörrenhan kom in­rusande utan att knacka○ofta i opers. konstruktiondet knackade på dörren○äv. bildligten junior som redan knackar på dörren till lands­lagetknacka (ngt) (ngnstans), knacka (i/på ngt)knacka dörrsedörr sedan 1734ljud­härmande; besl. med knaka, knäcka Subst.:vbid1-209104knackande, knackning