Svensk ordbok 2009, webbversion

kommende´ra verb ~de ~t kom·mend·er·ar●föra befäl över grupp av soldater e.d. mil.han kommenderade (över) en bataljon○äv.ibl. med partikel som an­ger förflyttning, t.ex.fram, in, ut beordra ngn att ut­föra ngt han kommenderades till Västfrontenhan kommenderade ut två brand­bilar○äv. med avs. på ordernkommendera halt○äv. ut­vidgat till icke-militära samman­hangkommendera fram mat på bordetkommendera (över ngn/ngt), kommendera (ngn att+V), kommendera (fram/in/ut) ngn/ngt (ngnstans)sedan 1557av fra. commander med samma betydelse; av lat. commenda´re ’an­förtro; an­befalla’; besl. med mandat Subst.:vbid1-211634kommenderande, kommendering