Svensk ordbok 2009, webbversion

konstig [kån`st-] adjektiv ~t konst·ig●som på ett på­fallande sätt av­viker från det vanliga och där­för är svår att förstå sig på (och ibl. väcker lättare o­behag men äv. ny­fikenhet); om person, handling el. annan före­teelse admin.psykol.JFRcohyponymegendomligcohyponymunderligcohyponymmärkligcohyponymegenartad konstiga idéerkonstiga främmande sederhan är en konstig figurhon har varit hemlighets­full och konstigen konstig vinter utan snö○äv.förvånande det var väl inte så konstigt att de vann med en man mer○äv.svår, komplicerad vard.det är bara att göra så här, det är inget konstigtsedan 1621av lågty. kunstig med samma betydelse; till konst