Svensk ordbok 2009, webbversion

konto´r substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kont·or·et1arbets­plats för tjänste­män som arbetar med administration eller bok­föring el. annat liknande skrivbords­arbete; vid före­tag el. offentlig förvaltning arb.kontorsarbetekommunalkontorsocialkontorarbeta på kontorsitta på kontorkontoret låg i en egen byggnad ett stycke från fabriken○äv. om mindre före­tag som levererar tjänsterarkitektkontorritkontoradvokatens kontorhan arbetade på sin fars kontor○äv. om av­delning el. rum vid (större) före­taghuvudkontorpersonalkontordirektören gick in på sitt kontorett stort vänt­rum och ett kontor för sekreteraren○äv. om annan offentlig in­rättningbankkontorbiljettkontorpostkontorha kontoret på fickan1göra informella affärer utan administrationoch ofta äv. utan bokföring etc.​ de hade kontoret på fickan och ett brokigt förflutet i o­lika skumma bo­lag 2ha mobilt kontor eller före­tag​ just nu har hon kontoret på fickan men snart får hon till­gång till egna lokaler sedan 1672av ty. Kontor med samma betydelse; av fra. comptoir ’affärsdisk; kontor’, till compter ’räkna’; jfr kontant 2större förvarings­utrymme heminr.källarkontorvindskontor○ngn gång bildligtskämts.hjärnkontoretsedan 1641