Svensk ordbok 2009, webbversion

kortege äv. cortegecortege [-e´∫äv.-ä´∫] substantiv ~n [-e´∫en äv. ~ä´∫en] ~r [-e´∫er äv. ~ä´∫er] korteg·en, corteg·en●långt (festligt) följe vanligen ridande el. åkande scen.JFRcohyponymprocession kortegevägbilkortegetrafik­polis av­slutade kortegenen kortege följde kunga­paret○äv. mer abstraktstudenterna åkte (i) kortege genom stadensedan 1837av fra. cortège med samma betydelse; av ita. corteggio ’följe’, till corteggiare ’upp­vakta’, till corte ’hov’; jfr 1kur 2, kurtisera