Svensk ordbok 2009, webbversion

krog substantiv ~en ~ar krog·en●(finare) restaurang serv.krogbesökkroggästkrognotainnekrogkvarterskrogvägkrogdriva en krogäta på krogde går på krog(en) varje lör­dag○ofta med ton­vikt på en viss (ut­svävande) livs­stilkroglivkrogrundakrogsvänghan tröttnade på det ständiga raggandet på krogen○urspr.litet värds­hus mest histor.sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. kru, krogher; av lågty. kroch med samma betydelse; ev. av ty. Krug i bet. ’kruka’ (som krog­skylt)