Svensk ordbok 2009, webbversion

krok substantiv ~en ~ar krok·en1lång­smalt före­mål som delvis är krökt till ungefär halvcirkelform och an­vänds för att gripa, hålla fast el. hänga upp ngt; spec. för fiske form.hush.tekn.dragkrokmetkroktakkrokrocken hängde på krokenhan satte mask på krokengäddan svalde krokenen jätte­stor fisk fastnade på kroken○äv. om före­teelse med (delvis) liknande formJFRcohyponymhake 1 X-krok○äv. om denna formkroknäbbkroknästkroksabelvägen går i krokar ner till sjönfå ngn på kroken få ngn att binda sigt.ex. för äktenskap​ hur gör man då för att få förhållandet att hålla när man väl har fått någon på kroken? lägga sina krokar för ngnförsöka fånga ngn​ för att få med fler på för­slaget lade de sina krokar för vågmästar­partierna nappa på krokenlåta sig över­talas​ ett intressant erbjudande som har fått många kunder att nappa på kroken sedan 1313öppet brev utfärdat av Dan Jonsson om ägobyten i Östergötland (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kroker; nord. ord, urspr. ’ngt krökt’; besl. med krake, krocket, kräk; jfr även 1kröka 2i vissa ut­tryck om­råde i ut­kant, räknat från viss utgångs­punkt ngt vard.rum.avkrokhon lär vara någon­stans här i krokarnasedan 17353boxningsslag med böjd arm sport.högerkrokvänsterkroken krok (mot ngn/ngt)sedan 1922