Svensk ordbok 2009, webbversion

ku`ra verb ~de ~t kur·ar●stå eller sitta hop­krupen och med upp­dragna axlar för att skydda sig mot regn, kyla el. fara av ngt slag; äv. i fråga om liknande liggande ställning Nolldet regnade ute och de satt och kurade i tältetpigg­svinet kurade i sin håla○äv. försvagatsitta och ha det lugnt men ibl. tråkigt hon satt i ett hörn och kuradekurakura skymningseskymning sedan 1643gemens. germ. ord med urspr. bet. ’sitta böjd’ Subst.:vbid1-220844kurande, vbid2-220844kurning