Svensk ordbok 2009, webbversion

kä`ke substantiv ~n käkar käk·en●en­dera av de två delar av ansiktsskelettet som begränsar mun­hålan och där tänderna sitter; hos människan och vissa djur anat.med.zool.JFRcohyponymkäft underkäkeöverkäkekraftiga käkarbita i­hop käkarna○ibl. spec. om den undre delenkäkmuskelhans kraftiga käkehan fick ett slag på käken○äv. om samman­fattningen av de båda käkarnakäkhalva○ibl. i skämts. förstärkande ut­tryckde höll på att skratta käkarna ur ledsedan slutet av 1400-taletSvenska Medeltids Dikter och Rimfornsv. käke; av o­känt urspr.; jfr käxa