Svensk ordbok 2009, webbversion

köl substantiv ~en ~ar köl·en●längs­gående balk som ut­gör stomme i och understa del av bottenkonstruktionen hos far­tyg och som den övriga konstruktionen byggs upp kring sjö.kölresningkölsträckningbalkkölplåtkölpå trä­fartyg till­verkas kölen i ek eller alm○ofta med ton­vikt på egenskapen att vara understa del av far­tygetkölblocklöskölslitkölkölen plöjde en ränna genom dy­bottnenfar­tyget vilade på kölen vid låg­vattenbåten låg med kölen i vädret○särsk. om (djupt) nedskjutande, skivliknande, tung del under den eg. bottnen hos segel­båt, av­sedd att minska av­driften och hålla båten upp­rättJFRcohyponymcenterbord kölfenabarlastkölen lång, grund­gående kölför lite vikt i kölen gör båten rankkomma på rät/rätt köl(åter) komma till ett upp­rätt lägeom fartyg​ båten sprang läck och började luta men med hjälp av pumpar och plast­skynken kom den på rät köl ○ ofta bildligt komma till ordnade förhållanden​ efter en stökig ungdoms­tid verkar hon nu ha kommit på rätt köl sedan 1430–50Fem Mose böckerfornsv. kiol, kiöl, urspr. ’ngt krökt’; besl. med käl, kälke Uttrycket komma på rätt köl är från sjömanssynpunkt oegentligt. Ursprungligen har det hetat komma på rät köl; med tiden har det uttrycket tydligen omtolkats av mindre sjövana språkbrukare. Både komma på rätt köl och komma på rät köl får anses korrekta.