Svensk ordbok 2009, webbversion

le verb log lett, pres. ler ●låta mun­giporna dra sig utåt-uppåt som tyst tecken på munterhet eller vänlighet vanligen led­sagat av vissa an­dra ansiktsrörelser kring näsan och ögonen komm.JFRcohyponymsmilacohyponymskratta smålehon log åt den enkla lustighetenhan hälsade, och hon log vänligt till svarmunnen log, men ögonen log inte○äv. som tecken på negativ attitydhånlehon log sarkastiskt○äv. bildligt om (positiva) före­teelser som upp­levs som personifieradelyckan log mot dem○i pres. part. spec.till­talande för ögat ett leende landskap○äv. i ett ut­tryck för (tänkt) belåtenhet hos av­liden personHamletföreställningen är lysande och vi kan förmoda att Shakespeare ler i sin himmelle (åt ngn/ngt/SATS), le (mot ngn)le i mjuggsemjugg sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. le(a) ’skratta; le’; gemens. germ. ord; ljud­härmande; jfr löje Subst.:leende Du ler med vita tänder och läppars röda glans, och blickens ny sig tänder, som aldrig nedan fanns.Erik Axel Karlfeldt, inledningsraderna till Du ler (i Fridolins visor, 1898)