Svensk ordbok 2009, webbversion

ljud substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ljud·et●fysikaliskt fenomen (en våg­rörelse) som ger upp­hov till hörselförnimmelser genom att sätta öronens trum­hinnor i rörelse; så­väl om fenomenet i sig som om en­staka före­komst av det fys.JFRcohyponymbullercohyponym1ton 1 ljudeffektljudstyrkastrupljudett väl­bekant ljudett störande ljudhöja ljudetsänka ljudetdämpa ljudetinte ett ljud hördesljudet av krossat porslinljudets hastighet är 330 m/sbilen gav i­från sig ett märkligt ljuddet hördes mystiska ljud från lägenheten ovan­för○spec.vokal eller konsonant ljudläraa-ljudetutljud○äv. mer el. mindre bildligthan var så förvånad att han inte fick fram ett ljud○ibl. med tanke på att ngn (inte) hört av sigvi har inte hört ett ljud från honom på flera månaderljudet (av/från ngn/ngt)bli annat ljud i skällanbörja låta på ett annat sättofta för att uttrycka att ngn ändrar inställning​ om kritiken var skarp mot domarna i förra matchen var det annat ljud i skällan den här gången sedan senare hälften av 1300-taletKristnu-Balken af Smålands-Lagen (Helsinge-Lagen)fornsv. liuþ ’lyssnande; ljud; röst’; gemens. germ. ord, ur en indoeur. ord­rot med bet. ’höra’; jfr lyda, lyhörd, lyss, lyssna, lystra, 2lytt