Svensk ordbok 2009, webbversion

lju`ga verb ljög ljugit ljugen ljugna, pres. ljuger ljug·er●med­vetet fram­föra o­sanning vanligen för att vinna ngn för­del komm.JFRcohyponymnarras han ljög om sina in­komsterhon ljög honom rätt upp i an­siktet○ibl. försvagat(med­vetet) vilse­leda konsten att ljuga med statistik○ibl. med ton­vikt på resultatetvanligen med partikelni­hop han hade ljugit i­hop hela historien○äv. refl.vanligen med partikel, särsk.till ljuga sig till en för­mån○äv. om annat än personge en felaktig upp­fattning kameran ljuger intesiffrorna ljugerljuga (om ngn/ngt/SATS) (för ngn), ljuga (ihop ngt/SATS) (för ngn), ljuga (med ngt/SATS), ljuga (sig till ngt)ljuga som en häst travarljuga mycket​ hon ljuger som en häst travar och hittar på både det ena och det an­dra sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. liugha; gemens. germ. ord; jfr lögn, 2lönn Subst.:vbid1-230740ljugande; lögn