Svensk ordbok 2009, webbversion

luk`ta verb ~de ~t lukt·ar1orsaka en luktförnimmelse av viss kvalitet el. visst ämne etc. fysiol.JFRcohyponymdofta 1cohyponymstinka parfymen luktade gottdet luktade illa i sop­rummethan luktade fiskdet luktade öl om honom○äv. i absolut an­vändning, särsk.orsaka o­behaglig luktförnimmelse det luktade i skafferietden döda kroppen hade börjat lukta○äv. bildligt, spec. i ut­tryck för att ngt väcker o­behag e.d.eget beröm luktar illapengar luktar inte○spec. äv.bära prägel av ngt; ofta med an­tydan om fördoms­fullhet e.d. resonemanget luktar by­tänkandelukta (ngt/SÄTT)lukta apaseapa 1 sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. lukta, till lukt 2(försöka) an­vända lukt­sinnet för att få en luktförnimmelse NollJFRcohyponymnosa hon luktade på blomman○spec. (refl.)upp­täcka med hjälp av lukt­sinnet, vädra hunden luktade sig till kött­benet○äv. bildligt, spec.ana, miss­tänka lukta ont försåt○spec. äv.flyktigt syssla med ngt han hade luktat lite på filosofilukta på ngtha luktat krutröksekrutrök sedan början av 1400-taletSvenska Medeltids-PostillorSubst.:vbid1-232561luktande; lukt (till 1)