Svensk ordbok 2009, webbversion

lus substantiv ~en löss lus·en●vanligen plur. typ av liten ving­lös, blod­sugande insekt vars bett orsakar klåda förr ett ut­brett plågo­ris; än­nu sporadiskt före­kommande zool.flatlushuvudlusklädlusflera av barnen hade löss i håret○äv. om liknande insektervanligen i sammansättn. bladlusvägglus○äv. bildligtfel i dator­program JFRcohyponym2bugg fattig som en lussefattig höra löss hostahöra o­betydliga eller in­skränkta personer yttra sigoch skryta, säga emot e. d.vard.​ han bemötte kritiken med svaret att det var ynkligt att höra löss hosta läsa lusen av ngnläxa upp ngnvard.​ hon tröttnade på den gåpåige telefon­försäljaren och läste lusen av honom sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. lus; gemens. germ. ord av o­visst urspr.